Där gryningen dröjer är Anna Lihammers tredje bok om Carl Hell och Maria Gustavsson. Förlagstexten lovar ett besök under OS i Berlin 1936, men så blir det tyvärr inte. Över huvud taget är det mindre politik och mer personliga problem som står i centrum denna gång. Fortfarande är det riktigt bra, men inte lika historiskt intressant. Eller jo, det är intressant, men det mest intressanta utspelar sig 1916 på Nordpolen. Det är där vi får information om orsakerna till en rad mord 1936.
Det är när flera personer mördas och den troliga gärningsmannen tar sitt liv som Hell blir tillbakakallad från flygplatsen när han är på väg till Berlin. En ung kvinna lever, om än knappt och hon vårdas på sjukhus med polisövervakning dygnet runt. Självklart hoppas man att hon ska ha något att berätta om det märkliga som verkar ha ägt rum på brottsplatsen.
Carl Hell är butter som vanligt och hans judiska bakgrund blir mer och mer problematisk i ett Sverige där många sneglar mot Tyskland. Polissyster Maria Gustavsson är ganska så lycklig privat, men på jobbet känner hon sig förminskad. Hon vill utreda mord, men blir satt som vakt utanför den skadade kvinnans rum.
Där gryningen dröjer är spännande och välskriven, men mer en ”vanlig” deckare än Lihammers tidigare böcker. Jag hoppas att hon i nästa boken återgår till den mer politiska stil hon haft förut.
Ja, detta var tyvärr inte alls lika bra som de två tidigare. Avsnitten från Frans Josefs land är ju nästan pinsamma! För de som tvingades övervintra där var ju isbjörnarna en resurs, ett nödvändigt matförråd, men här är några mytiska gestalter som inte kan skjutas
Mest tråkigt att det blev mer av en ”vanlig” spänningsroman, när hon haft något så speciellt tidigare. Just isbjörnarna reagerade jag inte på, men du har helt klart en poäng.