Ett hyfsat kärt återseende

Jag absolut älskade Merri Viks böcker om Lotta när jag var liten. Mamma hade de första böckerna och jag fick låna dem. Senare köpt både jag och syrran fler böcker, tills vi slutligen hade hela serien. Var den har tagit vägen vet jag faktiskt inte, men troligen finns den på mammas och pappas vind. När serien nu kommit på Storytel var jag för det första ”tvungen” att starta mitt abonnemang där igen och därefter börja läsa. Snart är bok två utläst.

Första boken om Marie-Sofie Charlotta Månsson, kallad Lotta heter Det är Lotta, förstås! och utkom första gången 1958. Det märks. Faktiskt varnas känsliga läsare för att vissa saker kan ses som märkliga och till och med opassande. Det mesta är dock ganska oförargligt. Charmen finns kvar, det gör den och jag småler en del under läsningen. Däremot reagerar jag på hur mycket som händer i denna den första boken. Faktiskt blir det lite rörigt. Det överdrivet käcka språket har inte heller åldrats väl.

Trots detta är jag glad att återse Lotta, som trots allt faktiskt är en ganska trevlig filur att spendera några timmar med. Hon ställer till det för sig ganska ofta, som när hon lyckas prata illa om lärare och få dessa tankar ut i alla skolans klassrum i det nya högtalarsystemet. Inte för att hon säger något så där väldigt illa, men lite opassande är det allt. Nu är hon bara 13 år första gången vi träffar henne och frispråkigheten är ganska harmlös. Ganska ofta lyckas hon faktiskt göra bra saker också.

Jag läser vidare i serien, men tror att den ska läsas i ganska små doser. Andra boken är bättre och Vik har börjat hitta en stil som håller bättre. Det bådar gott inför kommande böcker.