Författaren och hustrun

Hustrun av Meg Wolitzer handlar om den kände författaren Joe Castleman, som just tilldelats det prestigefyllda Helsingforspriset. Han och hustrun Joan sitter på ett flygplan på väg till Helsingfors, när Joan plötsligt bestämmer sig för att hon fått nog. Hon ska lämna sin man. I alla år har hon stöttat honom i hans karriär, men nu vill hon inte vara med längre. Hon säger det inte till honom, men hon tänker att äktenskapet är över. Någonstans gör det henne nöjd att faktiskt ha tagit ett beslut. Hon är trött på att vara hustrun som står i bakgrunden och hon är trött på Joe.

En gång hade Joan egna författarambitioner. Faktiskt var hon elev till Joe då hon gick kursen”Grunder i kreativt skrivande”. Han hyllade hennes noveller och spådde henne stor framgång. Tyvärr fick han inte rätt. Hon blev aldrig någon stor författare. Däremot fick han ett rejält genombrott med boken Valnöten, som handlar om hur hans fru får reda på att han blivit förälskad i Joan och då kastar en valnöt i hennes ansikte. I korta avsnitt får vi veta mer om deras äktenskap. Från den himlastormande förälskelsen och den ömsesidiga respekten, via familjeliv och till bitterhet. Joe har fått det han vill ha, medan Joan inte fått utveckla sitt skrivande alls. Han är hyllad författare, som kan få de kvinnor han vill ha och han tar dem. Det enda han inte fått är Nobelpriset, men Helsingforspriset är ett steg närmare.

Tyvärr kan jag inte vara med idag då bokklubben Bokbubblarna diskuterar Hustrun (stark fyra hör ni) Det är nämligen en välskriven bok, som säkerligen går att prata om mycket och länge. Jag tycker om hur äktenskapet beskrivs och hur de tydliga könsrollerna i kultureliten mejslas fram. Faktiskt kan jag inte låta bli att tänka på Ebba Witt Brattström och Horace Engdahl och den bitterhet som inte sällan följer i ruinerna av ett misslyckat äktenskap som existerat i offentligheten. Visst har Joan mer eller mindre frivilligt stått tillbaka, men sorgen över att inte få utryttja sin fulla, intellektuella potential har utan tvekan gjort henne bitter. Det är inte svårt att förstå varför. Kulturmannens hustru skulle gärna vilja vara en egen person, inte bara den som varit gift med den store författaren.

Jag tyckte mycket om Hustrun och är lite sur på mig själv över att jag inte läste boken tidigare. Då hade jag helt säkert inte missat Meg Wolitzers besök på Bokmässan i höstas. Som tur är går det att se hennes samtal med Kristin Molander även i efterhand.