Helena von Zweigbergks nya bok heter De behövande och är en kort historia med stort innehåll. Jag gillar kortromaner, men skulle faktiskt gärna läst mer om modern och dottern som står i centrum. Louise är dottern som på många sätt verkar besviken på modern Birgitta. Egentligen får hon mycket hjälp av modern och hon är ofta där med sin dotter. Någon att fly till, som lyssnar på allt och därför får tåla en massa. Louise talar om ett möte med Tom, en av moderns pojkvänner, som Louise tyckte mycket om. De talar också om fadern/maken som inte längre är närvarande.
Båda kvinnorna får sin egen röst när de berättar i jag-form om sitt förhållande och sitt liv. Det är välskrivet och många gånger imponeras jag av det subtila sättet att beskriva starka känslor. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna att boken är för kort för att skapa en helhet. Helena von Zweigbergk är fantastisk på att beskriva känslor och jag tycker om de böcker jag läst tidigare. De behövande är kanske den snyggaste berättelse hon bjudit oss på, men jag saknar passionen som brukar finnas där. Det är effektfullt, men karaktärerna blir inte mer än skuggfigurer.