En söndagssmakbit från Maggie O’Farrell

Bloggen Flukten fra virkeligheten uppmanar oss varje söndag att bjuda på en smakbit av den bok vi läser just nu. Jag började läsa en riktig tegelsten igår och har än så länge bara hunnit läsa 120 sidor.

Maggie O’Farrell är en gammal favorit som jag nästan hade tappat bort när ETTA, Sekwas inprint för engelska böcker, började ge ut hennes böcker på svenska. Just nu läser jag Det måste vara här en riktig tegelsten, som ännu inte lyft riktigt, men som säkert kommer att göra det. Jag gillar visserligen det ganska långsamma tempot och det är bäddat för en del stillsam dramatik, som sig bör i en roman av O’Farrell. Karaktärerna är som vanligt intressanta och språket är fantastiskt. Det intressanta är att språket och stilen varierar beroende på vem som är huvudperson. Av det jag läst hittills tycker jag mest om avsnittet om Claudette i London i början av 90-talet, då hon får jobb hos ett filmsällskap som assistent och senare får sin första filmroll. Allt är skrivet i du-form.

 

Du kunde staden nu. Du var en del av den. Du gick inte längre runt med en karta i fickan. Folk frågade dig om vägen och du kunde visa dem rätt. Du såg ut som en Londonbo, klädde dig som en Londonbo, gick som en Londonbo, snabbt och utan att se folk i ögonen. Du försökte ringa din mamma en gång i veckan men glömde ofta. Ja, sa du, jag mår bra, allt är bra, ja, jag äter, ja, det är bra på jobbet. Hon förstod inte riktigt vad ditt jobb gick ut på. Du misstänkte att hon sa till folk att du var filmregissör.

Första gången vi träffar Claudette är hon gift och har två barn. Hon bor i en ödslig del av Irland, tillsammans med sin man som är lingvist och kanske bokens egentliga huvudperson. Hon verkar spritt språngande galen. Eller i alla fall ganska så exentrisk minst sagt. Eftersom O’Farrell förflyttar handlingen över tid och rum vet jag ännu inte hur allt hänger ihop och det är det som är drivkraften till att läsa vidare.