Birgitta Ohlsson har alltid tillhört den lilla grupp politiker som jag har stor respekt för, trots att jag aldrig kommer att lägga min röst på hennes parti. I den självbiografiska och feministiska boken Duktiga flickorna revansch skriver hon om sin, ibland tuffa, väg till den position hon har idag, men också om varför vi behöver uppskatta de duktiga flickorna mer. Nu tycker jag riktigt illa om begreppet duktiga flickor, men jag förstår varför hon använder det då det blivit ett skällsord istället för ett ord som faktiskt lyfter fram det positiva som ingår i begreppet.
Vi diskuterade på Facebook huruvida Birgitta Ohlssons politiska hemvist visades tydligt i boken och faktiskt tycker jag att den syns oväntat lite. Självklart skiner det igenom att hon är liberal och suttit i en borgerlig regering, det märks om inte annat på hennes hyllande av hushållsnära tjänster, men hon för väldigt tydligt fram önskan om en individualiserad föräldraförsäkring och annat som inte känns typiskt blått. Jag är också glad över att hon sågar vårdnadsbidraget som en kvinnofälla, inte minst för kvinnor med rötter i kulturer där kvinnor har mindre rättigheter. Vissa saker provocerar dock, som synen att alla kan spara pengar om de bara vill och att Anne Vibbles tips om ”en årslön på banken” är något alla kan nå om de bara kämpar tillräckligt mycket.
Jag ska också erkänna att jag gick igång lite på att hon använder typiska Björklundbegrepp som ”flumskola” och ”kunskapsskola” för att beskriva skolan. Samtidigt säger hon tydligt att flickornas försprång beygsmässigt fanns redan tidigt. Hon tar upp exempel om hur pojkar/män kvoterades in på lärarutbildningen i början av 60-talet då hälften av platserna var vikta till varje kön. Det betydde att pojkar/män med sämre betyg kom in på utbildningen på bekostnad av flickor/kvinnor som hade högre betyg. En kvotering som vi sällan talar om. Aldrig faktiskt.
Ohlsson påpekar också att skillnaden mellan flickor och pojkar är global och finns i alla skolsystem. Jag minns när vi besökte en skola på Zanzibar 2004 och namnen på eleverna i den bästa klassen nästan alla tillhörde flickor. Mannen som visade oss runt var väldigt klar med att detta berodde på att de var mest ambitiösa och helt enkelt bättre än pojkarna. Om nu flickor var bättre även förr innan den av Björklund så hatade ”flumskolan” och är bättre i länder som har den traditionella utbildning han älskar, förstår jag inte varför orden måste användas. Jag förstår inte heller varför Ohlsson behöver ta politiska omvägar och tala om vikten av återinförande av tidigare betyg och betyg i ordning. Det är onödigt. Istället borde hon tryckt ännu mer på det hon också säger, att problemet inte är flickornas. Det är pojkarna som ska ändra sig, eller få hjälp att göra det. Att det handlar om strukturer som gör att vi har olika förväntningar på flickor och pojkar och att det tyvärr leder till att vi letar fel hos de duktiga flickorna, istället för att försöka förändra mansrollen. Att Ohlsson som liberal feminist talar så mycket om samhällsstrukturer är en del av den positiva överraskningen. Ofta saknas det när allt för individälskande allianspolitiker ska diskutera jämställdhet. Jag kan dock reagera på hennes något naiva syn på klass och klassresor, men inser att det handlar om hennes politiska fostran.
Däremot har jag svårt att provoceras av att Ohlsson inte skrivit en bok om klasskamp, då det inte är hennes historia. Inte heller att hon har ett heterosexuellt perspektiv och flera gånger påpekar hur viktigt det är att bo med, gift sig med och skaffa barn med en vettig man. Inte sällan blir feminister anklagade för att inte föra alla svaga gruppers kamp och jag vill inte sälla mig till den skara som anser att det inte går att var feminist utan att samtidigt vara skyldig att bekämpa alla orättvisor som finns i världen. Det kan andra göra.
Meriokrati är viktigt för Ohlsson och det återkommer hon ständigt till. Egentligen är det väldigt enkelt. Den som är mest lämpad för ett jobb eller en position ska väljas. Kön, klass eller ursprung ska inte spela någon roll. Ohlsson är riktigt förbannad på hur en medioker man ofta går förbi en mer meriterad kvinna. Att vi inte utnyttjar de meriter och de kunskaper som finns är så väldigt dumt och ja, väldigt provocerande. Däremot tycker jag inte att lösningen är att kvinnor ska välja andra yrken. Alla ska kunna välja det yrke de vill, oavsett om de ses som kvinnoyrken eller mansyrken. Problemet kan inte vara kvinnor val, utan samhällets värdering av olika yrken. Att de som arbetar inom vården, eller som jag inom skolan inte värderas högre är riktigt illa. Det är lönerna och arbetsvillkoren för dessa yrken som ska förbättras, inget annat. Att mandominerade yrken, till exempel hantverksyrken, värderas högre än kvinnodominerade yrken som kräver universitetsutbildning är helt galet. Att lägga skulden på kvinnor som väljer att arbeta i vården är inte rätt väg att gå. Det tycker jag att Ohlsson ibland gör. Jag håller med om att vi kvinnor inte ska nöja oss med dålig lön och kassa arbetsvillkor, men ingenting i samhället blir bättre av att färre väljer att utbilda sig till t.ex. vårdyrken.
Jag är glad att jag lyssnade på Duktiga flickorna revansch. Visserligen håller jag inte med om allt Ohlsson skriver och jag reagerar starkt på vissa ordval som inte sällan ger mig dåliga politiska vibbar. Det är dock en viktig pusselbit i en feministisk helhetsbild av samhället och det räcker att skriva om en pusselbit. Vi kan inte kräva av varje feminist att hen ska beskriva hela pusslet. Birgitta Ohlsson är en stark kvinna och en bra förebild.
Kommentarer är stängda.