Tillbaka till Babel

De senaste två säsongerna har jag sett väldigt få avsnitt av Babel. Det beror dels på att jag sällan styr över tv:n här hemma, men också för att jag tröttnat lite på konceptet. Ikväll tittade jag igen, då ungarna bestämt sig för att lägga sig och läsa tidigt. Bra beslut av både dem och mig.

En av de största anledningarna till att jag inte kunde missa kvällens avsnitt stavas dock Johannes Anyuru. Tidigare har jag läst två fantastiska diktsamlingar av honom och en minst lika fin roman.

Att höra honom berätta om det nya Sverige i romanen De kommer att drunkna i sina mödrars tårar var både fint och intressant. Boken är en dystopisk framtidsskildring av ett Sverige där nationalismen slagit igenom. Där alla måste bevisa att de är svenska och ställer upp på en lång rad värderingar. Personen som berättar om detta är instängd på en psykiatrisk klinik och frågan är om hon ger oss en bild av ett samhälle som verkligen finns, eller om det bara finns inom henne. Att boken i Babel definieras som sci-fi gör mig dock lite nervös. Självklart ska jag läsa ändå, men jag försökte för några dagar sedan närma mig Anyurus nya roman och insåg efter några sidor att det här är bra och att jag är alldeles för trött just nu för att uppskatta den till fullo.

”Jag måste tänka något allvarligt om terrorn och rasismen”, säger Johannes Anyuru och menar att det efter attacken mot Charlie Hebdo gjorde det nödvändigt att skriva om det. Jag är glad för alla röster som talar just om detta, då det är något vi aldrig får sluta tala om. Johannes Anyuru är hoppfull när han tänker på framtiden. Det är jag också glad för, då jag håller på att förlora mitt hop.

För den som vill läsa mer om terror, rasism och våldsbejakande extremism, rekommenderar jag mitt inlägg om Christer Mattsson på skolbloggen Ordklyverier.