Det är bara gudarna som är nya

I väntan på att jag ska få tid att läsa Johannes Anyurus nya roman De kommer drunkna i sina mödrars tårar läste jag debuten Det är bara gudarna som är nya. Återigen imponeras jag av Anyurus språk och känsla, som gör honom till en av Sveriges bästa, nutida författare. Anyuru tar oss med på en resa till förorten, men Illiaden som fond. Viskningar från Antiken syns överallt, men det är nutiden som fungerar som ett knytnävsslag i magen. Jag fångas av orden och stämningen. Det här är lyrik när den är som bäst.

”Vreden, gudinna besjung
som brann i min nigger Akilles,
många avslagna knivblad
nedstuckna i brevinkasten
många spottloskor blandade med blod,
orden är hjälmar
som klyvs
till bronsskålar och fylls,

våra fäders tårar.”

Akilles är här ingen grekisk hjälte, utan en ängel från Buenos Aires. Han är fetare än någon annan och då i ordets nyare bemärkelse. Kanske har han också en ömtålig häl, en svaghet som får honom att förlora. Än så länge är han dock kung över förorten. Om det nu är en han. Kanske är det snarare en attityd. En symbol för den mask som alla verkar bära. Men han finns ändå Akilles, om än i en ny skepnad. Han är inte peliden, utan niggern, som gudinnan uppmanas besjunga. Kungen över förorten. Kanske.

Odysseus är däremot ingen kung, utan en pizzabagare med en pistol under disken. Allt är likadant och helt annorlunda. Anaforerna är många och Homeros diktverk skymtar ibland. Hjältarna är desamma till namnet. Det är bara gudarna som är nya.

Mödrarna finns där också, med tvätten i famnen. I parken spelar pojkarna fotboll. De kommer från olika länder, men bildar ett lag. Några andra ungar cyklar runt. En polisbil står utanför ICA.I lokaltidningen skrivs det om strid. Diktjaget sitter på en bänk och iakttar. Det är hans berättels vi läser. Världen tolkad genom hans ögon.

”och det finns ingen
annan himmel än denna
och inga andra murar än dessa, bara
alla dessa ögon
att se dem med.”

Det här är så bra att jag blir tårögd. Visst märks det ibland att det är en ung debutant som skriver, men den yngre Anyuru vågar leka med språket och även med formen. Resultatet blir på många ställen helt lysande. Två saker vet jag efter att ha läst Det är bara gudarna som är nya. Ett är att jag verkligen måste läsa mer lyrik, då jag alltid blir så uppfylld och upprymd då jag gör det. Det andra är att jag väldigt snart måste läsa Anyurus nya bok.