Idén till Allt som blir kvar var enligt Sandra Beijer följande:
”En 19-årig tjej blir dumpad 30 dagar innan jorden går under och har lika lång tid på sig att komma över honom.”
Det är författarens andra bok och faktiskt höll den på att inte bli någonting alls. Meningen var nämligen att jorden bokstavligen skulle gå under, men sedan skrev Beijer om den efter inrådan från sin förläggare. Fortfarande finns känslan av undergång där, vilket ger läsningen en annan dimension.
När Matilda blir dumpad känns det verkligen som jorden går under och som att det inte ska gå att leva vidare. Hon faller ihop och räddas tillbaka till någon slags liv av bästisen Miron. På något sätt ska livet gå vidare, men det blir inget riktigt liv. Längtan finns där hela tiden och det gör ont. Att försöka festa sig till glömska funkar tyvärr inte. Men Matilda försöker definitivt att göra det.
Jag har sällan läst en sådan smärtsam bok om ett brustet hjärta och jag tycker mycket om Beijers sätt att berätta. Faktiskt tycker jag på många sätt mer om Allt som blir kvar än debuten Det handlar om dig. Jag tycker mer om det svarta än det söta, även om svärtan kanske inte överväldigar mig.