I sin senaste bok Det måste vara här låter Maggie O’Farrell oss lära känna ett gäng ganska udda personer. Den som ändå måste räknas som huvudperson är Daniel Sullivan, lingvist och språknörd. Han är amerikanen som av något som kan definieras som en slump, träffar en annorlunda, nästan skrämmande kvinna mitt i ingenstans och bosätter sig hos henne. Han flyr en familj i USA, skapar en ny och verkar inte se tillbaka.
Hans nya fru är Claudette, före detta firad filmstjärna, som gömt sig undan på den irländska landsbygden. Den svenska regissör hon levde tillsammans med innan är nu på intet sätt någon del av hennes liv. Förutom genom sonen då, men även han befinner sig ganska så långt bort.
Jag tycker om Claudette och avsnittet om hur hon hamnade i filmens värld är en av de finaste delarna i boken. Någonstans lär jag mig att tycka om Daniel också, men han är svårare att ta till sig. Hans möte med barnen han övergav är starkt, men i övrigt tar det lång tid innan han kommer under huden på riktigt. Men det sker till slut.
O’Farrell är en modig författare. Hon låter berättelsen vecklas ut väldigt långsamt och litar på att läsaren hänger med. Jag hade säkert gjort det bättre om jag läst Det måste vara här under en period med en mindre sönderstressad hjärna. Nu fick jag kämpa lite, men som alltid när det gäller O’Farrells böcker så var det värt det. Inte hennes bästa bok, men en bra sådan.