Livet är fyllt av provhögar just nu och när jag gick igenom instruktionerna för talet som eleverna ska hålla som en del av det nationella provet i kursen Svenska 3 insåg jag att innehållet i detta kanske hänger ihop med mina gamla inläggs plötsliga popularitet. Några ämnesförslag hade med popularitet kontra kvalitet att göra.
Det var just de gamla inläggen som inspirerade till veckans olikhetsutmaning med motsatsparet fint och fult. Här kommer mina svar.
Någonstans borde en bok som säljer mycket också vara en bra bok, men riktigt så enkelt är det kanske inte. Inte heller är det så enkelt att det som räknas som ”fin” litteratur, som många klassiker och böcker som vunnit många priser, automatiskt är bra läsning. Visst finns det ändå en värdering när det kommer till fin och ful litteratur och ofta dras hela genrer över en kam. Jag tänker till exempel på chick-lit, som Lotta skriver om i ett prisbelönat inlägg på Kulturkollo. Vad man missar då är att det faktiskt kan skilja väldigt mycket i kvalitet inom en genre och det är synd.
Pristagare får väl ändå räknas som fin litteratur och jag ska erkänna att alla prisade böcker jag läst inte varit för mig. Det finns dock guldkorn och en författare som fått massa priser som jag verkligen älskar är Tomas Tranströmer. Lyrik är ju utan tvekan fin litteratur, inte om det är låttexter som det Dylans skriver kanske, men även det kan ju generera Nobelpris har vi lärt oss. Tranströmer är så mycket mer än de flesta och jag läser definitivt ingenting av honom för att det skulle vara finare än annat. Mer än stilistiskt och innehållsmässigt då.
Fult då? Jag har hittat en pärla i genren som Lotta försökte lyfta, nämligen chick-lit eller feelgood, som blir en mer och mer vanlig benämning. Kanske för att könsaspekten känns minst sagt nedvärderande och dammig. Den senaste boken jag läste av Mhairi McFarlane kanske skulle kunna ses som en bagatell, även om fullitteratur kanske är överdrivet (det är inte direkt 50 shades of Gray, varken i kvalitet eller innehåll) men något Nobelpris lär det inte bli. Inget Bookerpris heller eller ens ett Baileyspris. Ändå är Here’s looking at you definitivt både bra, välskriven och utan tvekan en allmänmänsklig bok att känna igen sig i. Jag skulle inte kalla det fullitteratur, den etiketten kan jag möjligtvis kladda på E L James böcker, men då får jag kanske läsa mer än de 20 sidor jag stod ut.
Det är nog så med de flesta genrer att det finns goda och dåliga exempel. Ta science fiction. Många förknippar det nog med gröna monster som anfaller Jorden, men det finns även riktigt bra böcker, såsom Asimovs böcker.
Bibelns Höga Visan innehåller vacker erotisk diktning. I andra änden i den genren finns väl porrtidningar.
Så spektrumet är ofta brett.
Lite skillnad mellan Höga visan och porr. Bra exempel faktiskt!
Dylan har verkligen varierat sig och följt med tiden, värdig pristagare. Pris får man om man inte skriver lyckligt slut… för då är det underhållning.
Det där med sluten kan vara ett kriterie faktiskt! Har lovat en kollega som älskar Dylan att faktiskt fördjupa mig i hans texter/dikter.
Jag undrar om det inte handlar om hur författaren behandlar ämnet. En deckarförfattare kan hyllas medan en annan sågas. För mig kan en deckare vara bra men om det blir grovt våld reagerar jag negativt. Samma i andra genrer tänker jag.
Jag håller med dig! Det är för enkelt att klumpa ihop hela genrer, då det kan finnas fint och fult inom alla.
väldigt svårt det där med fin – och fullitteratur. jag tycker bra om somligt och inte alls om annat oavsett genre och övriga beteckningar