Mycket av konferensen på LitteraLund handlade om läsning och läsfrämjande. Vi vet att läsning är bra och viktigt, vi pratar mycket om det, men ändå är det på många sätt svårt.
Torsdagen inleddes med en föreläsning av Anne-Marie Körling, läsambassadör och lärare. Jag har följt henne länge, läst en del av henne, men faktiskt aldrig lyssnat till henne. Vilken härlig upplevelse det var. Hon kom in på scenen med en trave böcker under armen och berättade att hon alltid bar på böcker, så att det skulle synas tydligare att hon är en läsare. Så borde fler göra!
Körling talar om vikten av böcker och läsning och hur viktigt det varit för henne sedan hon började som lärare 1996. Hon visar fina bilder som hennes elever ritat om hur läsningen känns. Glädjen och sorgen. Glädjen i att upptäcka nya världar och sorgen om man inte lär sig läsa. Skillnaden mellan två bilder som samma pojke gjort. En innan han lärde sig läsa och en efteråt då han blivit en stolt läsare. Just det här att den som inte lär sig läsa mår dåligt av det är viktigt att vara medveten om. Att det blir en skam och något som ska döljas till varje pris. ”Jag är inte dum i huvudet” upprepar den som inte kan läsa som ett mantra och självklart är det inte så. Däremot kan den som inte kan läsa känna sig fullkomligt dum i huvudet. Körling återkommer flera gånger till hur viktigt det är att vi frågar om hur det går med läsningen och att inte bara lärare eller föräldrar gör det, utan även elevhälsan. På flera sätt är läsfrämjande också folkhälsofrämjande.
Jag tänker på de elever jag mött som inte kan, de som undviker och försöker dölja det. Det finns alternativ till att läsa böcker. Lyssna funkar utmärkt. Upplevelserna av litteratur är till även för de som har svårt att läsa. Det är också därför den gemensamma läsningen är så viktig.
På IM började vi för många år sedan läsa varje morgon. Detta med elever som sällan var läsare. Många anser att den fria, enskilda läsningen är meningslös. Jag håller inte med. Att få välja att läsa vad man vill och njuta av en tyst och lugn stund på morgonen är värdefullt. Sedan behöver vi läsa tillsammans och använda lässtrategier och en massa andra saker, men läsning får inte bara vara ett måste.
En fjärdedel av eleverna i svenska skolan läser korrekt mekaniskt utan att förstå vad de läser. Att inte förstå gör något med eleverna. Kanske är det så att stökiga elever inte kan läsa. Eller i alla fall inte upplevt läsglädje. Jag tänker flera gånger att Anne-Marie Körling borde tala för lärare på gymnasiet. Vi behöver lära oss att kombinera läsning av ”riktig” och ”viktig” litteratur, med den litteratur som väcker elevernas läsglädje. Det kan vara samma böcker, men också olika. Det är en utmaning.
Hur väcker vi läsintresset och hur håller vi det vid liv? Jag får upp flera elever i huvudet. Både de som fastnat i läsning och de som bara ser det som något jobbigt.
Barn ser vår läsning. Jag hoppas att jag inspirerat mina barn och även mina elever att läsa. I alla fall någon elev. Som Körling påpekar gör de som vi gör, alltså ska vi läsa när de ser. Än viktigare är det nu då jag inte läser högt för mina barn. Jag saknar den där högläsningen ibland. Nu har jag i alla fall, efter att ha lyssnat till Sally Green, börjat läsa Half bad och vi har redan börjar diskutera den.
För mig har läsningen gett så mycket. Inte bara upplevelser som bra böcker ger och de nya världar de bjuder in mig i. Det handlar också om den gemenskap som läsning gett mig. I bokklubbar, genom bloggen och andra sociala medier. Jag önskar att fler fick ta del av läsningens fantastiska magi.
Om jag nu ska väcka elevernas läsglädje så gäller det att välja rätt bok att göra det med. Körling berättar om en gammal lärare hon träffade då hon var student. En lärare som läst Nils Holgersson för sina elever och nu bor i en lägenhet fylld av Nils Holgersson-prylar. Inte för att hon själv älskar boken över allt annat, utan för att elever skickat henne presenter. Slutsatsen? Tänk långsiktigt. Vad vill du ha för presenter. Men också att läsning i skolan påverkar.