Synd är Elin Lucassis nya seriealbum, döpt efter de sju dödssynderna, är en genomgång av vad ordet synd egentligen betyder och vad vi menar när vi säger att något är (en) synd. Redan i inledningen förklarar Lucassi ordets hebreiska betydelse som är ungeför ”att missa målet”, dvs att misslyckas med att följa guds vilja. Lucassi gör sig själv till ciceron och guidar oss genom nackdelar, men också fördelar med att ge sig hän åt dödssynderna.
Hon berättar om sin egen avund som övergick i vrede och hur hennes kreativitet faktiskt blev något hon vågade vara stolt över. Sån himla tur att hon vågade kräva utrymme för sina serier. De är för mig ett ljus i mörkret. En möjlighet att skratta åt eländet omkring oss.
Mycket i Lucassis nya bok handlar om orättvisor och dubbelmoral. Som reaktioner på tiggare till exempel, där logik och empati helt verkar försvinna. Den som är för fattig och illaluktande är hemsk, men den som har en mobiltelefon en symbol för organiserat tiggeri och därmed riktigt hyperhemsk. Eller ”(inte) alla män paradoxen”, där en kvinna å ena sidan uppmanas att vara försiktig, men å andra sidan inte får andas om att män skulle vara ett hot. Inte ens om reaktionerna på ett inlägg om att hon ser män som hot skulle följas av ett gäng kommentarer av män som hotar henne för att att hon har mage att se dem som ett hot. Invandrare får vi klumpa ihop, men absolut inte män. Inte fotbollsfans heller, vilket Lucassi också påpekar i en serie om hur hennes upplevelser av fotbollsfans och rädslan de väckt, trivialiseras och ifrågasätts.
Lucassi låter en av sina karaktärer fundera över hur svårt det verkar vara att se något annat än svart och vitt och hur lätt vi luras av en liten klick grädde på toppen av ett berg av bajs. Det är den kanske tydligaste (och äckligaste) bild av dagens samhälle jag sett. Vi ska till exempel vara jätteglada över att en kvinna väljs in i en bolagsstyrelse och inte arga över att det är bara en. Vi (kvinnor alltså, för vi kan klumpas ihop i en grupp) borde känna lite tacksamhet och inte bara gnälla. Jag inser att jag också är den där jobbiga feministen som Lucassi också är. Jag fnissar åt de frågor hon låter sitt tecknade alter-ego ställa, som t.ex. om genusarbete på förskolan.
Människor har ofta fördomar om feminister. Jag har också fördomar. Ungefär samma fördomar som Lucassi har. Jag har t.ex. svårt för skånska män då de påfallande ofta verkar rösta på SD. Det känns som att de nästlar sig in i flera partier och håller på att ta över Sverige. Ja, Morgan Johansson, jag tittar på dig. Bra tips av Lucassi att då tänka på trevliga, skånska män. Hon väljer Thomas Öberg i Bob Hund. Jag väljer Jason Diakité.
Man kan också, som Lucassi, vara sjukt trött på medelålders män som får så otroligt mycket plats i media. Plura är ett av hennes irritationsobjekt. Jag klarar honom hyfsat, men jag förstår känslan. Mest blir jag trött på hur vana vi är att män tar mer plats. Den som ifrågasätter det blir ordentligt tilltryckt. Lucassi föreslår en barbröstad kvinnlig kock. Jag är nog mer inne på att hålla bröst och magar innanför kläderna. Kalla mig pryd, men så tycker jag. Däremot gillar jag idén att göra program med bara kvinnor och bjuda in en ”samvetssnubbe” som är motsvarigheten till det kvinnliga alibi som så ofta finns med för att balansera upp den totala grabbigheten.
Idag är det första maj. Arbetarnas dag och en dag att minnas de som kämpat för att vi ska leva i ett fritt och fortfarande hyfsat rättvist land. Tyvärr bjuds andra in att demonstrera denna dag. Grupper som inte alls står för varken frihet eller jämlikhet. Det är märkligt. Eller kanske jag ska säga, det är synd. Precis som antifeminister inte ska få kapa Internationella kvinnodagen, utan försöka skaka liv i sin mansdag (inte nog med att de har makten 364 dagar om året, de har en egen dag också, som de inte ens utnyttjar). Sådant kan jag gå igång på och det gör Elin Lucassi. Hon tydliggör det absurda i samhället och låter mig skratta åt eländet. Kanske är det därför jag gillar hennes serier så mycket.
Kommentarer är stängda.