Veckans tema på Kulturkollo är orättvisa och förtryck, något som är ständigt aktuellt. Veckoutmaningen handlar om att lista musik, film, konst och/eller böcker som tar upp ämnet orättvisa och/eller förtryck.
Under en period när jag var mellan kanske 8 och 14 läste jag massor om orättvisa och förtryck. Jag slukade socialrealistiska böcker och många av dem utspelade sig i Sverige ”förr i tiden”. Att vara fattig och därmed leva ett liv begränsat på möjligheter, var något jag tyckte var fruktansvärt. Idag finns en hel del utjämnande system i Sverige, men klyftorna finns ändå och det skrämmer mig att de växer.
En av de författare som gjorde störst intryck på mig var Per Anders Fogelström. Jag läste hans ”Stadserie”, där orättvisan mellan de som har och de som inte har går som en röd tråd. Jag läste också ”Barnsviten” bestående av Vävarnas barn, Krigens barn och Vita bergens barn, som fungerade som en brygga till Mina drömmars stad. I dessa böcker vet eländet inte några gränser, men långsamt, långsamt blir det bättre. Jag röstar inte på Socialdemokraterna, men att första maj ändå är viktig för mig handlar mycket om det Sverige som byggdes upp under börja och mitten av 1900-talet, där orättvisor och förtryck minskade. Den som får uppleva hela förändringen är min favorit Emelie, dotter till Henning och Lotten. Hon växer upp i fattigdom, börjar jobba som barn, men får sedan uppleva både yrkesmässig status och semester.
Om Fogelström beskriver orättvisa och förtryck i staden som växer, får vi en annan bild i Vilhelm Mobergs Utvandrarsvit. Där beskrivs livet för bönderna och för de som inte hade någon gård att ärva, utan fick bli dräng eller piga. För att fly orättvisa och förtryck lämnar de Sverige och reser till USA, eller Amerikatt. Ett land långt borta, som inte riktigt är det paradis de hoppas på, men ändå ger dem någon slags liv.
En annan orättvisa är att världen delas in i rika och fattiga och att de rika genom historien utnyttjat de som redan var fattiga, eller såg till att göra dem till andra klassens medborgare. Jag såg tv-serien Rötter, som tydligen kommit i nyversion och mådde så otroligt dåligt av hur huvudpersonen Kunta Kinte berövades det liv han hade och den frihet som borde vara allas rättighet. Slaveriet fascinerade och skrämde mig och jag läste, förutom boken av Alex Haley som serien byggde på även Harriet Beecher Stowes klassiker Onkel Toms stuga.
En annan tv-serie som drabbade mig var Mot alla vindar, där vi får följa människor som fängslats för mer eller mindre allvarliga brott på Irland och därefter fraktats till Australien. Visst kan man hävda att de fick skylla sig själva, men det var inte riktigt så enkelt. Det är sällan så enkelt.
Sedan får vi inte glömma låten som fick mig att upptäcka konflikten på Nordirland, då hotet inte var muslimer, utan katoliker som var terrorister. Inte heller den konflikten var fullt så enkel som jag trodde först. Förtrycket är ibland svårt att se och förstå. Det handlar om vem man tror har rätt. Låten heter Sunday bloody Sunday och finns på U2s skiva War från 1983. Den handlar om den blodiga söndagen i Londonderry den 30 januari 1972 där 14 människor, alla män och pojkar, dödades efter att brittiska soldater öppnat eld mot demonstranter. Var det de goda brittiska, protestanterna mot de onda irländska katolikerna? Riktigt så enkelt var det inte. Det är sällan så enkelt.
Det finns så många bra böcker som handlar om orättvisor. När människor säger att det var bättre förr kan jag bli väldigt provocerad. Läs en bok tänker jag.
Ganska många som skulle behöva läsa mer om livet ”förr”. Inte direkt glassigt för de flesta.
Även jag har försökt förstå mig på konflikten på Nordirland. Att de nu kallar konflikten för ”the troubles” tycker att de får det att låta mindre allvarligt än det var
Lite som ”händelserna 1917” i Finland.
Håller med Fröken Christina, att påstå att det var bättre förr. Den som säger så har nog inte tänkt längre än näsan räcker.
Troligen inte! I alla fall inte läst så många arbetarförfattare.