Sin ensamma kropp är mitt första möte med Elsie Johansson. Måhända var det ett olyckligt val, då författaren jag hört mycket gott om inte alls föll mig i smaken. Nu var det inte så att jag inte tyckte om den alls, men jag var långt ifrån överväldigad.
Huvudpersonen Marie-Louise Parre, kallad Maliss, är änka och till åren kommen. Hon lever fortfarande ett ganska bra liv på många sätt, men tomheten finns där. Det är inte så att hennes man var hennes allt och att hon efter hans död slutat leva. Faktiskt inte alls. Han var visserligen snäll och gifte sig med henne för att hon skulle slippa bli en ensamstående och ogift mor, men frågan är om hon någonsin älskade honom. Men snäll var han, speciellt med tanke på att barnet inte ens var hans.
Något barn blev det dock inte för Maliss. Kanske hade hennes liv fått mer mening då. Nu är hon över sjuttio och efter att underhållit en rejäl fasad under många år verkar hon knappt veta vem hon är längre. Jag tyckte om skildringen av åldrandet och hur Maliss lever med en kropp som hon inte längre är ett med. Jag tycker också om hur kroppen väx till liv genom en ordlös och hemlig kärlek till en hantverkare. Kanske kan det bli något. Annars är Sin ensamma kropp ganska intetsägande och inte en bok som jag kommer att minnas eller återvända till.
Nancy trilogin är bra, svensk kvinnohistoria.