Det är verkligen fruktansvärt när någon närstående drabbas av demens. Att hen finns kvar, men ändå är försvunnen. Joel, som är huvudperson i Mats Strandbergs nya bok Hemmet, ser sin mamma Monika förändras rejält. Det är som att hon blivit en helt annan person, i alla fall ibland. Arg och elak vissa stunder, men som vanligt andra. Att demens kan göra den drabbade aggessiv är dock inte ovanligt och allt verkar ha en naturlig förklaring.
Joel är den som får ta ansvar för modern. Hans bror lever sitt eget liv och orkar inte mer än att spela den perfekte sonen ibland. Själv är Joel långt ifrån perfekt och hans missbrukshistoria påverkar honom fortfarande. Det handlar dels om hur andra i samhället ser på honom, men också hur han hanterar situationen med sin mamma.
Monika har fått plats på demensboendet Tallskuggan, där Joels barndomskompis Nina visaar sig vara en av de anställda. Monika var viktig för henne då och även Nina påverkas därför av den äldre kvinnans förändring. Demensen gör Monika onödigt ärlig och hon säger en hel del fruktansvärda saker både till Nina och till andra i sin omgivning.
Hemmet Tallstugan befolkas av en rad mer eller mindre märkliga karaktärer. Att de är dementa och inte riktigt vet vad de säger eller gör, skapar en känsla av osäkerhet över vad som egentligen händer på riktigt och vad som bara händer i deras inre. Det gör läsningen obehaglig och jag blir egentligen mer skrämd av den klaustrofobiska stämningen och den lågmälda skräcken än jag blev av splatterorgien i Färjan (som jag mot alla odds gillade skarpt). Strandberg har nämligen i båda sina senaste böcker lyckats med att skriva skräck som också fokuserar på relationer och det gör det till böcker som passar mig som skräckskeptiker väldigt bra. Karaktärerna är människor av kött och blod, faktiskt också då de inte är det. Hemmet är inte en bok som bara är till för att skrämmas, utan också för att beskriva relationer mellan människor. Det är något jag verkligen uppskattar.
Många av mina elever kommer att sommarjobba på boenden för äldre eller inom hemtjänsten. Jag har självklart tipsat dem om Hemmet och hoppas att de läser och blir lite lagom skrämda. För mig räcker det dock att ha besökt farmor på boende för flera år sedan för att drabbas av miljön i boken. Jag tror att många kan känna så och det är därför jag tror och hoppas att Strandbergs bok ska nå många läsare.
tråkigt att det inte skrivs om bra dementhem – det är väl som lycklig kärlek som inte blir bra i bokform.
Det är en bra bok, med fina karaktärer och en del läskiga saker.
Den här ska jag snart läsa!