Veckans tema på Kulturkollo är Brittiska imperiet, med allt vad det innebär. Carolina formulerar utmaningen så här:
I veckans utmaning vill jag att du funderar kring allt detta brittiska vi på gott och ont har omkring oss, och sedan tar på dig två olika hattar:
YES! Jag läser så gärna böcker på engelska och älskar allt brittiskt. Ger mig mer afternoon tea! Låt mig flytta in på Downton Abbey!
NO! De tog för stor plats! Det brittiska tar fortfarande för stor plats! Jag hittar inte till den övriga världens kultur eftersom resterna av brittiska imperiet ligger där som en fet vall och tystar de spanska, turkiska, japanska och alla andra rösterna!
Att ett land erövrar en så stor del av världen som Storbritannien gjorde är självklart hemskt, men min inneboende anglofil kan ändå inte riktigt låta bli att gilla allt som är brittiskt. Eller, i alla fall det mesta. De flesta klassiska maträtter går bort, men idag är brittisk mat så mycket mer. Mycket tack vare de forna kolonierna.
Jag borde alltså säga nej, britterna tar för stor plats och de är för självgoda för sitt eget bästa. Det är bara det att de i jämförelse med amerikanerna är lite charmigt uppblåsta. De lever i en tro att de fortfarande äger världen och hänger fast vid alla gamla knäppa mått och sin älskade vänstertrafik. Om amerikanerna är den jobbiga och högljudda kusinen är britterna snarare den gnälliga, konservative, men ganska charmige riktigt gamla släktingen. Änklingen som är helt säker på att allt var bättre förr.
Vad är det då jag älskar? Dels är jag en sucker för tv-serier som utspelar sig kring förra sekelskiftet, som Downton Abbey och Huset Eliott. Jag är också uppvuxen med musiken som växte fram i Swinging London under 60-talet och städer som Liverpool och Manchester är viktiga för mig. Liverpool för musiken och Manchester kanske främst för fotbollen. Mycket av kärleken till det brittiska är dock mer än känsla än något som går att sätta ord på.
Den senaste tiden har jag snöat in på drottningar, något jag gör i perioder. Dels följer jag tv-serien Victoria, som jag skrev om på Kulturkollo i veckan, men också The Crown om Elizabeth II.
Sedan är det språket. Gärna en bred dialekt, eller riktigt snobbig RP. Självklart är det bekvämt att förstå ordentligt, det går inte att komma ifrån. Det är också bekvämt att böcker från länder som inte är lika bekanta för mig ges ut på engelska, då språket är så mångas förstaspråk. Det gör att jag kan läsa en varierad litteratur på originalspråk. Mycket fler böcker dessutom än de som översätts till svenska. Baksidan är självklart att engelskan konkurrerat och konkurrerar ut andra språk.
älskar brittisk mat ❤️ Sverige var också stormakt, släpade hit kåldolmar från Turkiet, kaffe och annat.
Jag har också en kärlek till det brittiska som är mer av en känsla, och när jag funderar mer på den är det många detaljer jag tycker är konstiga och inte tycker om. Ändå kan jag blir helt till mig av att lyssna på sån där släpig överklassengelska, och av konstigheter som titulering och ordning det ska lämnas rum i (gifta före ogifta och allt det där), ceremonier kring tedrickande och dinnerparties… massor av konstigheter, men jag tycker ändå om.