Negra Efendić är en berättare som berör. Det bevisar hon inte bara genom att hon fått Stora Journalistpriset i kategorin årets berättare, utan också i sitt sommarprat. Faktiskt får jag torka ögonen lite i smyg när jag lyssnar på just prisutdelningen av redan nämnda pris.
Det finns många saker som kopplar samman vår nutid med nittiotalet. Det var då vi förra gången tog emot stora flyktinggrupper och det var då rasismen visade sitt fula tryne, precis som det gör nu. Negra Efendić växte upp i Brezovo Polje i Bosnien, i landet som då hette Jugoslavien. Hon berättar om sin barndom och hur oviktigt det var med etnicitet då. I början av 90-talet började allt förändras och 1993 var familjen tvungen att fly.
Även om hon bott här i större delen av sitt liv ses hon inte alltid som svensk och när hon berättar om vardagsrasism inser jag hur svårt det är för mig, som privilegierad vit, att förstå hur det känns att inte vara välkommen i sitt eget land. Efendić berättar om hur hon har en inre Zlatan som hon ibland (kanske för sällan) tar fram för att ge idioter svar på tal. Att någon ens kan komma på tanken att häva ut sig att någon annan borde åka hem är för mig ofattbart, men jag har hört andra utsättas och när deras Zlatan inte orkat fram tagit fram min egen och bett tanter (det är påfallande ofta tanter) hålla tyst och skämmas.
För Negra Efendić innebar kriget att hon fick lämna sitt hemland och fly hit. För mig innebar det nya klasskamrater, men också en berättelse som en förtvivlad pappa delade med mig. Jag vikarierade som lärare på lågstadiet i den skola jag själv gått i och som min mamma jobbade på. I klassen fanns några pojkar från olika delar av forna Jugoslavien. En av dem (kanske fler) var från Bosnien och trots att jag inte minns hans namn, tänker jag ofta på honom.
Klassen hade idrott och ingen hade informerat mig om att läraren brukade vara med i pojkarnas omklädningsrum, då denna pojke ibland blev utsatt av sina klasskamrater. Jag vet inte exakt vad som hände, men något var det och pojken var ledsen och sprang hem. Senare dök hans pappa upp och i sin förtvivlan berättade han om det pojken upplevt i Bosnien. Hur han sett när pappan radades upp tillsammans med andra och sköts. Den här pappan klarade sig. Skotten missade honom, men han drogs ner i massgraven av de män som föll döda ner. Senare lyckades han ta sig därifrån och familjen flydde till Sverige. Jag vet inte om han kom från just Srebrenica, men där mördades mellan 7000 och 8000 män i juli 1995. Det var det största folkmordet i Europa efter andra världskriget. Närmare har jag aldrig kommit en massgrav och när Efendić berättar hur hon besöker
Jag har tänkt läsa Efendićs bok Jag var precis som du länge och nu är jag ännu mer övertygad om att det är en bok för mig och även för mina elever. De behöver läsa om flykt, vardagsrasism och den där inre Zlatan som behövs ganska ofta. Det gäller såväl de som är födda och uppvuxna i Sverige och de som just kommit hit. Det har gått bra för de som kom hit från krigets Jugoslavien på 90-talet och det kommer att gå bra även för de flesta som kommer nu. Fokus borde vara på det, inte på den skrämselpropaganda som översköljer oss. Vi behöver lära oss att se människorna bakom statistiken och behandla dem som individer. Tack Negra Efendić för din berättelse. Jag är glad över att jag fick ta del av den.
Kommentarer är stängda.