Äntligen fick jag så läst Memorys bok av Petina Gappah, en bok jag påbörjade i slutet av terminen, men inte var alert nog att uppskatta. När stressen lagt sig och hjärnan börjat vakna till liv läste jag om den från början och det är jag väldigt glad för. Memorys öde berörde mig mycket.
Gappah tar oss med till ett kvinnofängelse i Harare, Zimbabwe, där albinoflickan Memory väntar på sin död. Hon är den enda fången som dömts till livsstraff och orsaken är att hon mördat den vite mannen Lloys Hendricks, som tagit hand om henne sedan hon var liten. Vi förstår snart att Memory är en bildad flicka och att någonting väldigt hemskt måste ha hänt för att hon skulle vara kapabel att döda någon.
Parallellt med beskrivningar av livet i fängelset får vi ta del av Memorys liv. Hon skriver själv ner sin historia i en skrivbok som någon gett henne. Det gör att jag ibland tänker på Elin Boardys Mary Jones historia, trots att Memory befinner sig i det nutida Zimbabwe. Berättelsen är inte kronologisk, utan hon skriver det hon kommer att tänka på. Till slut får vi ändå veta allt, en ledtråd i taget.
Jag är oroligt imponerad av Petinah Gappahs romanbygge, som är riktigt skickligt komponerat. Genom att berätta om Memory ger hon oss också historien om ett land som har en minst sagt komplicerad historia och även en komplicerad nutid. Memorys bok är en av de bästa böcker jag läst i år och kommer säkerligen att finnas med på listan då jag summerar 2017 års bästa läsningen. Vilken tur att jag gav den en ny chans.