När en individ gör något som vi anser är olämpligt, otrevligt eller som till och med enligt lag är otillåtet söker vi ofta en förklaring. Den kan handla om kön, klass eller kanske en taskig barndom. Idag är religion väldigt ofta en förklaringsmodell och den religion som står i centrum är islam. Kanske var det därför Johannes Anyurus pappa rådde honom att inte berätta om sin religiösa tillhörighet och troligen är det därför Anyuru själv talar mycket om religion i sitt sommarprogram.
Vem är du och vad tror du på? Viktiga frågor som definierar vår identitet. Redan innan jag hörde Johannes Anyurus sommarprogram hade jag börjat skissa på ett arbetsområde för mina elever med rubriken ”Den jag är och det jag tror på” och nu kommer Anyurus ord att bli en del av det. Det passar extra bra med tanke på att denna begåvade författare besöker min arbetsplats och mina elevers skola i höst.
Just tillhörighet och bristen därpå är genomgående teman i Anyurus program. Den största behållningen är dock språket. Anyuru är verkligen en stor språkkonstnär som leker, tänjer och vänder på det språk som är hans. Alla metaforer, liknelser, allusioner bidrar till en alldeles speciell känsla under lyssningen. Så vackert, så genomtänkt och precist. Jag är så glad över att han kommer att dela det med mina elever.
Jag lyssnade till Anyurus vackra och berörande språk medan jag handlade på Willys mitt i vår multikulturella verklighet. Eftersom jag inte lyckades hitta några fina jordgubbar och sonen hade önskat jordgubbstårta på sitt kalas fick jag ta en tur till ännu en affär och där mötte jag en gammal elev. ”Kommer du ihåg mig, Linda”, var hans första fråga och självklart gjorde jag det. En elev du känt i flera år blir per automatik en mer mångfacetterad person än den du träffar snabbt och definitivt mer än den du läser om, kanske på en internetsajt som har som syfte att smutskasta vissa grupper i vårt samhälle. Den här eleven talade nu perfekt svenska, berättade att han hade ett bra jobb och ett boende han trivdes med. ”Livet är perfekt”, sa han och den känslan strålade ur hans ögon. Med sig hade han sin fru och sin lilla dotter. Vi hälsade och han tog artigt i hand både då vi möttes och då vi skildes.
När jag lämnade honom tänkte jag på Anyurus ord om hans systrar med hijab och hur de behöver försvara de de är och det de tror på dagligen. Min elevs fru hade också hijab och jag tänkte att de som möter denna familj troligen fokuserade mer på det än det faktum att detta är människor som bidrar till vårt samhälle. Det gör mig ledsen, men också arg. Det är så lätt kleta extremiststämpel på alla som tillhör en religion som också innefattar extremister. Anyuru talar om terrordådet i Stockholm och hur hans förlag får frågor om huruvida han kan tänka sig att tala om det i media. Han har ju skrivit en bok om muslimsk terror, förutspått det som hände om än i fel stad.
Anyuru talar om vem han är och vad han tror på. Han berättar också om sin dotter som är sju månader och funderar på vem hon är och vad hon tänker. Vem hon blir och vad hon tror på är han som förälder med och formar, men vi är inte den enda våra barn möter. Vi måste lära dem att acceptera, respektera, men också ifrågasätta. Det jag önskar att mina barn ska få med sig av min uppfostran är en förmåga att inte automatiskt tro att de grupper en individ tillhör innebär att de vet vem hen är. Om de möter min elev, hans fru eller hans dotter hoppas jag att de inte automatiskt förutsätter saker om dem för att de råkar ha ett visst ursprung och en viss religion. De kanske har Koranen som en tyngd när de gör situps, precis som Anyuru en gång hade, eller så läser de den och tror på den tolkning de själva gör. Liksom den som läser Bibeln gör sin tolkning och tror på den. I kristendomens namn diskrimineras människor utifrån såväl kön som sexualitet, men det gör inte alla kristna till fördomsfulla extremister. Som alltid handlar det om att ett vi blir mer mångfacetterat än ett dom, vilket kanske är naturligt om vi inte lyckas se individerna som bildar detta dom.
När det talas om att våga ta debatt slås jag ibland av rädslan att göra det som en individ till en annan. När vi klumpar ihop människor i grupper och tillskriver dem egenskaper och åsikter de inte har tar vi inte debatt, utan agerar fördomsfullt. Det betyder inte att det inte finns strukturer i samhället, eller inom olika religioner, politiska åskådningar eller andra grupperingar, men vårt behov av att förenkla en komplex verklighet får inte radera nyanser. Om någon person agerar på ett visst sätt är det detta agerande vi ska möta. Om personen tillhör ett kön, en religion, en klass, en nationalitet eller vilka fack vi nu vill placera hen i kan detta självklart vara en del av förklaringen till personens agerande, men inte bara. Viktigt är också att vår bild av människor som vi definierar som en grupp inte är endimensionell och Anyuru bidrar helt klart till fler dimensioner. Vi behöver fler röster som berättar just sin unika historia. Faran med en enda berättelse är stor, som Chimamanda Ngozi Adichie påpekar i sitt nu berömda TED-talk.
Vem är du och vad tror du på? Anyuru försöker besvara frågorna i sitt sommarprogram och jag tänker att det är något vi alla behöver fundera över. Därefter ska vi fundera över varför vi tycker som vi gör och hur det påverkar oss själva och vår omgivning.
Många har sagt det, låter lite rytmisk hip hop när han läser själv.
Mycket bygger på rytm helt klart, men mest gillade jag nästan när han tappade manuset lite och fnissade till.
(första sidan i dagens Göteborgs-Posten om idrottsföräldrar är inte trevlig läsning)
Verkligen inte. Att rasism normaliseras skrämmer mig. Det verkar vara helt okej att häva ur sig vad som helst och hävda sin rätt till yttrandefrihet. Att andra också innefattas av yttrandefrihet såväl som religionsfrihet verkar inte vara lite viktigt.
Bra skrivet, ska också snart lyssna på sommarpratet.
Håller med dig om att varför ”vi” ska dra alla över en kam, och tro att alla som tillhör en speciell grupp ( så som religion, kultur eller övrigt) är på ett precis sätt.
Jag har arbetskompisar som tillhör de flesta olika grupper, några har även ”slöja” på jobbet, jobbar som sjuksköterska. Jag ser människan bakom varje person. (Hoppas jag i alla fall). Jag tycker vi istället ska omfamna mångfalden. (Är faktiskt även kristen).
Jag är helt säker på att även jag generaliserar, men försöker ändå att vara nyfiken på människor jag möter och t.ex. inte utgå ifrån att alla som bär slöja är likadana. Vi behöver generalisera för att kunna diskutera samhällsstrukturer, men det måste gå att hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Sedan tror jag som du skriver att det underlättar om man faktiskt möter ”dom” i vardagen och lär känna individerna bakom generaliseringarna.