Håkan Nesser, Tove Alsterdal och Christoffer Carlsson försöker tillsammans sätta ord på hur de skapar språket i sina böcker. Alsterdal påpekar att metoden för den språkliga delen är så komplex att den behöver brytas ner. Det är just det som ska göras i detta samtal. Carlsson håller med och säger att det visserligen finns enkla tips som ”undvik adverb”, men i övrigt är det lite mystiskt. Han vet att han undviker vissa ord och att han tänker i färger, men när han inte sitter vid datorn är det svårt att förklara. Alsterdal påpekar att det mycket handlar om att hitta ett språk till karaktärerna, eller kanske finna karaktärerna genom språket. Det gäller att hitta rätt ton för varje karaktär. Hon berättar om hur mycket hon fick researcha för att hitta språket till en nigeriansk kvinna som finns med i hennes första bok. Nesser arbetar också medvetet med att hitta röster. Han brukar börja med att bestämma vilka karaktärer som han ska gå in i och vilka som han ska betrakta utifrån. Vilket berättarperspektiv som väljs är också betydelsefullt. Skriver du i första person så måste du verkligen gå in i en karaktär och veta hur hen tänker och vilka ord hen använder. Ska du skriva som en karaktär som skiljer sig mycket från dig själv måste du ofta undersöka hur den personen lever och vilka erfarenheter hen har. Alla människor finns inom en, säger Alsterdal och menar att det inte alls är så konstigt att Nesser har en fjortonårig flicka inom sig som man kan tro.
De tre författarna skriver alla spänningslitteratur och Kerstin Wixe frågar hur de vet vad som ska avslöjas och när. Hur mycket planerar ni innan, frågar hon. Väldigt lite, säger Carlsson som brukar börja med en karaktär, men inte vet vad som ska hända mer än något eller några kapitel fram. Första utkastet tar ungefär tre månader och blir skit, sedan redigerar han i nio månader innan det blir en kriminalroman av det. Carlsson provade i Den tunna blå linjen att inte ha hemligheter för läsaren, utan istället låta karaktärer ha hemligheter för varandra. Spänningen blir då när hemligheter ska avslöjas och vad som händer då. Varje berättelse kräver sin egen struktur, säger Nesser. Varje bok av de trettio han skrivit har en egen struktur och eftersom det finns många sätt att skriva bra och ännu fler att skriva dåligt och sabotera. Frågan att ställa sig är om det är intressant för läsaren att ta del av, egentligen är det bara två frågetecken som behövs, vad som hänt och vad som ska hända. Det måste finnas en hemlighet eller något intressant som gör att spänningen finns kvar. Strukturer finns i oss alla, menar Alsterdal och talar om hur samma strukturer använts före böcker ens existerade. Hon planerar massor innan hon börjar skriva, men ändrar ofta ändå under skrivandets gång.
Författare skriver på olika sätt. Vissa planerar allt i detalj, andra påstår att de bara sätter två personer på ett café och bara låter allt komma. De ljuger, säger Nesser, för ingenting kommer automatiskt. Inte heller börjar karaktärerna leva och tar över handlingen, fortsätter Nesser och tillägger att det är trams. Det är däremot roligt om än riskabelt att skriva helt oplanerat. Nesser har ungefär samma planering som Carlsson och vet vad som händer några kapitel fram. Karaktärerna kan inte styra honom, men däremot kan språket dra iväg handlingen åt ett oväntat håll.
I tanken finns tusen möjligheter, säger Carlsson, men få saker funkar på pappret. Det är därför svårt för honom att planera, då han inte har en så tydlig idé som Alsterdal har. För henne är planeringen en förutsättning för att hon ska orka börja skriva en bok. Mycket kan ändras, men hon måste veta vart hon ska. Att tro att man märker vad som är bra och vad som inte funkar är viktigt, säger Nesser, som alltid läser sin bok högt för sin hund för att få höra den. Man måste tro på sin idé om det ska bli någonting. Det gäller också att våga skriva dåligt, säger Alsterdal och hävdar att det brukar lösa sig om hon kör fast i processen. Att det inte handlar om att man skriver dåligt, utan att man inte kommit på hur det hela ska lösas. Sedan måste man inse att det inte alltid är roligt att skriva och att det ofta blir dåligt om det är för roligt, tillägger Nesser.
Gällande miljön så är det viktigt att den passar in i historien. Den är en del av gestaltningen, säger Alsterlind. I en kriminalroman måste det finnas miljöskildringar som i alla böcker, tillägger Carlsson, men kanske inte så långa. Frågan är om de ska skriva mer, eller om romanförfattare borde skriva mindre. Det är viktigt att miljön är trygg och därmed verklig påstår många, men Nesser som skapar fiktiva miljöer menar att det går alldeles utmärkt. Istället kan det vara så att en verklig miljö kan stå i vägen för handling och karaktärer.
Samtalet kommer att handla om ord som inte passar i kriminalromaner och Carlsson ger exemplet ”mördare”, något som överraskar Kerstin Wixe, men Alsterdal håller med om att det blir onödigt överdrivet att tala om mord och mördare. Övertydliga detaljer som att personer nickar, skakar på huvudet, biter sig i läppen och så vidare. Det finns så mycket klichéer, både språkliga och innehållsmässigt och det gäller att skriva sig förbi dem, säger Alsterdal. Ofta blir det bäst att inte vara övertydlig, utan låta läsarna fylla i själva, säger Carlsson, medan Alsterdal berättar att hennes regel är att det som borde vara tydligt får bli det. De tre på scenen är också överens om att det inte finns några regler som man inte får bryta emot när man skriver. Allt beror på syftet och strukturen.
Det här var absolut ett av de mest intressanta och roliga samtal hittills under Crimetime, kanske främst för att kemin mellan de tre författarna var så bra. De verkade genuint intresserade av varandra och det gjorde att samtalet flöt på fint.