Kerstin Wixe samtalar med John Ajvide Lindqvist och är redan några minuter mer avslappnad än hon blev under seminariet med Jane Harper där hon talade engelska.
Himmelstrand är långt ifrån min favorit bland Ajvide Lindqvists böcker och det är skälet till att jag inte läst andra delen av trilogin Rörelsen. Det verkar dock vara en mer spännande bok och enligt författaren mer klaustrofobisk och det tilltalar mig med. Den handlar dessutom om en fiktiv John Lindqvist som påminner väldigt mycket om den verklige namnen. När han berättar om den låter den helt underbart absurd och briljant. Sista delen X: Den sista platsen har just kommit ut och där knyts alla trådar ihop. Målet var att skriva en riktigt hårdkokt thriller och Kerstin Wixe säger att hon först trodde att hon av misstag fått Lapidus senaste bok. Nu tröttnade Ajvide Lindqvist på all action, men den finns fortfarande kvar om än på ett ganska ironiskt sätt. Det låter i alla fall vansinnigt roligt när Ajvide Lindqvist berättar om den. Han är verkligen helt galen när han berättar, men påpekar att hans bok inte alls är rolig utan nattsvart. Den utspelar sig i en avdankad förort. Ett miljonbygge där allt gått åt helvete. Där finns barn och Ajvide Lindqvist berättar hur intresserad han är för hur människor formas och förändras. Linus är en av dem, systerson till Tommy T, den hårdkokta polisen i boken. Han har ett riktigt tufft liv och hamnar i kriminalitet för att ta sig ifrån hemorten.
Riktigt fel börjar det gå när hans pappa råkade ut för en olycka. När Linus får medicin för sin adhd lär han sig snart att medicin med amfetamin. Ajvide Lindqvist har också, inspirerad av A Clockwork Orange, hittat på ett eget språk som de kriminella använder. Detta för att ett sådant språk annars hade blivit daterat väldigt snabbt. Risken att inte framstå som trovärdig är också överhängande.
Brunkebergstunneln har en central del i Rörelsen och byggandet innebar många katastrofer. Människor som dog och försvann och enligt Ajvide Lindqvists fiktion tog Knut Lindmark, tunnelns skapare, livet av sig på grund av en kontakt med den andra sidan. Brunkebergstunneln dök upp redan i den första boken och finns med som en av de röda trådarna i trilogin. En annan är Peter Himmelstrand och vi bjuds på sång av Ajvide Lindqvist i en låt som uppmanar till att döda stockholmare, en låt som han berättar verkligen gick hem då ha sjöng den i Göteborg.
X är en person som dyker upp redan i Rörelsen, som spelar en stor roll i X – Den sista platsen. Men X är också den form som husen i förorten bildar. Femtusen människor bor där, med olika bakgrund. Som en småstad på höjden. Campingplatsen där trilogin inleddes kommer också tillbaka i sista boken. Ett fält som är underbart, men som också påverkar människor negativt. På fältet är alla den de verkligen är, på gott och ont.
Kerstin Wixes fråga ”Var får du allt ifrån?” är befogad helt klart. Ajvide Lindqvist vill svara som Hans Alfredsson ”Från en liten firma i Tyskland”, men blir sedan mer allvarlig och berättar hur det brukar börja med bilder som sedan blir en del av en bok. Två spöken på en flakmoppe, människor som lever i sina husvagnar och flyttar runt, golfklippt gräs eller något helt annat. Han har en liten del och sedan skriver han runt dem. Han liknar den vid en lek som heter ”Åsnan på stigen” där deltagarna berättar historier och det enda kravet är att det på något sätt ingår en åsna på en stig.
Trots att böckerna är svarta är John Ajvide Lindqvist en lycklig man. Han lever i eländet och mörkret när han skriver, får utlopp för det och kan sedan leva sitt vanliga goa liv. Det låter skönt och ganska sunt. Det är hoppfullt att lyssna till en glad, ironisk och lite galen Ajvide Lindqvist och inte en svart, destruktiv och deppig sådan.