Lars Kepler är inte någon favorit, men jag ville lyssna till Emma Donoghue och Helena Dahlgren är en duktig moderator. I samtalet med rubriken Thriller stars inleder Dahlgren med att fråga om de känner sig som stjärnor. Ingen av författarna på scenen säger sig känna sig som speciellt stora, förutom när de möter publiken som nu. Större delen av livet handlar dock om att vara hemma och skriva i myskläder. Alexandra Coelho Ahndoril säger att det kanske är bra att de ibland verkligen behöver komma ut i världen, då de riskerar att bli för introverta annars. Hennes man och skrivarpartner känner sig ganska obekväm med offentligheten och känner ibland att han spelar rollen som Alexander författaren. Anledningen till att de valde en pseudonym var att få slippa offentligheten, Emma Donoghue trivs också bäst hemma, men påpekar att resor är bra för att få inspiration till nya böcker.
Dahlgren fortsätter samtalet från gårdagens Afternoon Tea om var det går att skriva. Alexandra Coelho Ahndoril skriver i princip bara hemma på sin stationära dator, medan Alexander Ahndoril kan skriva överallt, även om han säger sig vara en bättre författare hemma. Emma Donoghue berättar att det vore omöjligt för henne att bara skriva hemma då hon reser så mycket och skulle tappa bort sitt skrivande och sina karaktärer om hon inte skrev under resorna.
Lars Kepler skriver ihop, medan Donoghue skriver ensam. Hon har visserligen skrivit filmmanuset till romanen Room och samarbetet med regissör, men det var en annorlunda process då rollerna var tydliga. Intressant är att vännerna blev mer imponerade av filmen än de varit av hennes böcker. Märkligt egentligen, men som hon påpekar verkar filmer vara mer glamourösa. Kanske för att det är där den röda mattan finns och även kändisskapet. Få unga läser också böcker, trots att väldigt många verkar vilja bli författare.
På alla seminarier har det funnits en ganska tydlig koppling mellan författarna på scenen. Här sänkas det och det gör att samtalet inte flyter lika bra. Kanske handlar det om att författarna skriver väldigt olika sorters böcker, eller för att engelskan inte är allas modersmål. Jag hade gärna lyssnat till Donoghue ensam, men hann tyvärr inte från flygplatsen i tid. Kepler är okej, bättre än jag trodde, men det blev mycket mer av en intervju än ett samtal. Jag hade gärna haft mer fokus på Donoghue, men nu tar Kepler nästan helt över, vilket kanske är naturligt då de utgör 2/3. En fjärde författare på scenen hade kanske gett en bättre dynamik.