Måste Carpa

Sista semesterdagen innan helgen och jobbstart på måndag. Nu är det hög tid att Carpa. Att fånga dagen, Carpe Diem, uttjatat uttryck om något och när Lisa Ewald tar sig an uttrycket i fantastiskt roliga Måste Carpa skrattar jag så jag gråter. Ibland är det så ironiskt att jag funderar på om det verkligen är ironi det handlar om eller blodigt allvar. I förlagets beskrivning av boken står följande ”Dom säger att det bara är en bok – men det är en helt ny värld.”  vilket skulle kunna stödja teorin om det blodiga allvaret. Vi får nämligen en kurs i chakrameditation som löper som en röd tråd genom boken. Det gör också den söta lilla tjejen som syns på omslaget som en poster på ett elskåp. Totalt oskyldig, men ändå inte.

Ewald skildrar ämnen som ”varför det är så himla svårt för folk att se skillnad på kvinnliga artister och kvinnor över huvud taget” och man kan verkligen fundera över varför kvinnor alltid ska klumpas ihop. En recension med rubriken ”Jan Guillou, Jonas Hassen Khemiri, Leif GW Persson, Jonas Gardell, Olika böcker” om den manliga författarboomen sätter verkligen huvudet på spiken. Även ungdomsböcker brukar klumpas ihop i en recension, både målgruppen och det faktum att författarna ofta är kvinnor torde vara orsaken till det. En recension likt den Ewald satt ihop kommer vi däremot aldrig att skåda.

En annan fundering handlar om varför så många väljer att inte rösta på det parti de tycler är bäst, utan istället taktikrösta på något annat parti. Serien handlar om FI! och förflyttar oss till 2054 och de samtal vi kan komma att ha med unga då. Vad gjorde vi egentligen då vi hade en chans att påverka. Vi kan också påverka våra familjeliv genom att dela mer rättvist på föräldraledigheten, inte bara i anslutning till semestern. Allt är förvisso politik, men Ewalds bok är inte främst politisk. Däremot gör hon intressanta iakttagelser av vår samtid både i enrutingar och längre serier.

Jag tycker verkligen om Ewalds stil. Hennes färgglada och ibland ganska brutala kvinnoporträtt blandas med det söta och gulliga. Ibland får orden uttalas av barbiedockor och kändisar i fotokollage. Blandningen är snygg och ger liv åt boken. Ewald var bra redan i debuten Allt kommer att bli bra, som jag kallade ful (på ett bra sätt) och rolig, men Måste Carpa är bättre och bredare. Jag känner mig inte riktigt lika gammal när jag läser och för mig är det ett bra betyg.