Och blomstren dö

Titeln till Rebecka Edgren Aldéns andra spänningsroman kändes så bekant, men jag kunde inte för mitt liv komma på varför. Så dyker texten till En vänlig grönska upp i boken och allt blir glasklart. Allt kött är hö och blomstren dö och tiden allt fördriver, så går texten, men i Och blomstren dö blir det tydligt att tiden inte alls fördriver allt. Snarare är det så att det förflutna alltid är närvarande.

Det är sommar och Gloria har bara varit ihop med Adam i några månader, när han bjuder med henne till sin familjs sommarställe på Ekudden. Att tillbringa två veckor med hans familj gör Gloria skräckslagen, men hon följer självklart med. Det handlar inte bara om att umgås med familjen, utan också om själva platsen. Även Gloria har nämligen spenderat flera somrar på Ekudden och faktiskt kände hon Adam och hans bror Karl redan som tonåring.

Glorias mamma Rita startade ett kvinnokollektiv på ön och kollektivhuset står fortfarande kvar tjugo år senare. Då sågs de som märkliga vänstermänniskor och det är vad Karl verkar tycka om Gloria fortfarande. Speciellt då de börjar diskutera kvotering av föräldraförsäkringen under middagen. Samtidigt försöker han flirta i smyg, något som ger Gloria obehagskänslor.

Tillbaka på ön tänker Gloria självklart en hel del på det som hände den sista sommaren hon var där. Om bråken mellan kvinnorna i kollektivet, om Jimmy som körde ihjäl sig, på Johanna och hennes tvillingbror Robin och alla andra hon umgicks med då. Återblickarna är bra och kopplingarna till sommaren som pågår är relevanta, vilket inte alltid är fallet när två tidsperspektiv ska samsa i samma bok.

När jag upptäckte Rebecka Edgren Aldén hade hon just skrivit boken Skriet från kärnfamiljen och budskapet från den förs nu vidare genom Gloria, som verkligen är en karaktär jag tycker mycket om. Jag gillar hur politiken smygs in och hur klassperspektivet hela tiden finns under ytan. Riktigt snyggt är det också med hänvisningen till författaren Nora i Den åttonde dödssynden.

Jag tycker verkligen om Och blomstren dö. Det är en välskriven bok och trots att en lite väl vanlig kliché slinker igenom kan jag lätt förlåta det, då helheten är så bra. Jag gillar den smygande, obehagliga känslan och det faktum att handlingen utspelar sig på en begränsad plats som en ö är. Många brukar tala om den svåra andra boken, men för Rebecka Edgren Aldén verkar det inte alls svårt. Jag utgår ifrån att det blir en tredje spänningsroman och hoppas då att frågor om jämställdhet blir ännu tydligare.