Saker ingen ser

I sin nya bok Saker ingen ser tar Anna Ahlund oss med till en gymnasieskola där esteteleverna är många. Någon naturare dras in i handlingen, som bror och förälskelse, men mest är det esteterna på Sibylla allmänestetiska läroverk som står i centrum i Saker ingen ser. Det passar mig utmärkt, då min vardag tillbringas på ett estetiskt program och eleverna där är de trevligaste och coolaste du kan tänka dig. De vågar vara sig själva och är också toleranta mot andra. Att det är just här som Ahlund låter sin tillåtande verklighet skapas. I sann David Levithan-anda låter hon sexualitet vara något självklart, i vilken form den än må vara. Jag tänker ofta på hans Ibland bara måste man under läsningen av Saker ingen ser.

Det som är så bra med Ahlunds bok är att det inte görs någon stor grej av vem personerna i boken föredrar att vara tillsammans med. Att vara homo- eller bisexuell brukar ofta problematiseras i ungdomsböcker, men här är det en naturlig del av vardagen. Även föräldrarna i bakgrunden accepterar sina barn och den självklarheten är viktig att beskriva. Den som borde vara norm, trots att den ännu inte är det.

Den röda tråden i denna något spretiga bok är Sebastian och hans nyårslöfte att kyssa någon ny varje månad. Kyssen på nyårsafton från en okänd tjej som alltid börjar året med att kyssa en främling inspirerar honom. Då Sebastian är något av en sökare är det naturligt att just han väljer att utmana sig på detta sett. De övriga i gänget verkar vara lite mer på det klara med vad de vill och ofta handlar det om någon slags tillhörighet, något gymnasieåren ofta handlar om. Det är en tid att gå från barn till vuxen och det är inte helt okomplicerat.

Fride och Miriam är ett par och deras kärlek är verkligen allt för Fride. Hen är så kär att hen glömmer allt annat. Ganska tidigt anar vi att hen kanske är mer intensivt förälskad än Miriam. Ibland håller förhållanden från gymnasiet livet ut, men oftast gör de inte det.

Yodit är ny i gänget och hon vill verkligen mest passa in. När hon får med sig de andra hem på en filmkväll är hon nervös, men också väldigt pepp. Jag tycker verkligen om henne och skulle gärna återse henne.

Linn finns verkligen i bakgrunden, som den som vill vara lite mer seriös än de andra musikerna i klassen. Hon vill spela jazz i vintageklänning, inte bara köra ännu en Hellström låt, som Sebastian mer än gärna gör. Hennes tvillingbror Aron går natur och får också representera det mer tillbakadragna och stillsamma. Han växer helt klart under bokens gång.

Spretigheten kommer av de många karaktärerna och det är inte nödvändigtvis en dålig spretighet. Jag tycker nämligen om dem alla och tänker att Ahlunds kollektiva skapelse fyller en funktion. Det är sällan en grupp av människor och deras olika förhållanden får stå i centrum. Nackdelen blir att historierna om dem inte riktigt får den uppmärksamhet de förtjänar. Det finns så otroligt många trådar att dra i, då varje karaktär är fint tecknad och det betyder också att det finns väldigt många frågor kvar då boken är utläst. Kanske låter Ahlund oss återse dem, det vore fint. Jag skulle gärna vilja hålla ett öga på Jonathan och få veta att han har det bra. De flesta andra klarar sig säkert, men Jonathan, han är speciell. Tillsammans med Yodit är han min favorit. Kanske kan de få en egen bok, med de andra i bakgrunden.

Det jag absolut älskar med Saker ingen ser är alla referenser till musik, litteratur och film. Det ger en extra dimension åt läsningen och speciellt Boye-citaten ger en nästan magisk känsla. Ahlund är en skicklig författare utan tvekan och det är tydligt att hon brinner för det hon skriver om. Jag är verkligen nyfiken på vad hon ska hitta på nästa gång.