De kommer att drunkna i sina mödrars tårar

Fråga nästan vem som helst om vem som är den typiske terroristen och hen skulle svara  att det är en ung man som säger sig var muslim och hävdar att han begår sina handlingar i islams namn. Just nu är det Daesh som är den organisation som tar på sig flest terrordåd. Vem som anses vara ”vår” fiende och därmed terrorisk har dock inte alltid varit densamme. Jag minns rädslan för IRA och ETA som var stor under perioder av min barn- och ungdom.

Johannes Anyurus senaste bok De kommer att drunkna i sina mödrars tårar handlar om en terrorgrupp som genomför en attack mot en bokhandel i Göteborg. Likheterna med attacken mot Charlie Hebdo är stor och det var också den händelse som fick Anyuru att börja skriva. Personen som intervjuas har stora likheter med en viss Lars Vilks och därmed placeras den fiktiva bokhandeln mitt i vår samtid.

Tidsperspektivet i boken är komplicerat. I bokens nutid åker en författare till en rättspsykiatrisk klinik utanför Göteborg för att samtala med en av de dömda terroristerna. Vi får dels följa med till tiden kring terrordådet, men också till framtiden där den berättelse som den fängslade kvinnan vill berätta om utspelar sig.

I framtidens Göteborg har fascisterna tagit makten. Demokratin är ett minne blott och de som inte passar in i fascisternas värld har placerats i förorten Kaningården. De som kallas Sverigefiender, muslimerna med också de som inte längre anses vara riktiga svenskar. Det är bara att läsa SD:s principprogram från 2011 för att förstå att ett sådant samhälle är möjligt. Så här står det:

 

”På samma sätt som den som är född in i en annan nation senare i livet kan
bli en del av den svenska nationen menar vi också att man även som infödd
svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta
lojalitet, språk, identitet eller kultur.”

 

De som inte anses vara en del av den svenska nationen lever i utanförskap i något som för tankarna till nazisternas koncentrationsläger. Nej, det pågår ingen systematisk avrättning av muslimer och andra Sverigefiender, men det känns inte främmande att följderna skulle kunna bli förödande.

Vi kan tro att en sådan framtid inte är möjlig, men att som Anyuru ta de tendenser som redan finns och driva dem till sin spets blir effektfullt. Så otroligt långt borta är den inte heller när nazister vandrar på Göteborgs gator och sprider sitt vidriga budskap. Samtidigt normaliseras det parti som i sitt principprogram inte drar sig för att dela upp människor i vi och dom. Genom att tillåta det tar vi ett steg mot den framtid som i alla fall en av terroristerna vill undvika. Troligen skulle alla som upplevt den vilja göra detsamma, men tyvärr har vi allt för länge varit förskonade från en totalitär makt i Sverige. Nazisternas fruktansvärda agerande i Europa börjar blekna och när de minnena försvinner är vi riktigt illa ute.

Jag tyckte mycket om De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Ännu mer efter att jag hört Anyuru själv berätta om den. Han tänker de tankar jag själv helst vill slå bort och låter sitt alter ego i boken fundera på att fly från Sverige till Kanada. Jag vill inte bo i ett land som människor flyr ifrån. Det är inte mitt Sverige.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är en bok att samtala kring. Att vända och vrida på tillsammans med andra. Det är inte en bok att ”bara” läsa själv. Då blir läsupplevelsen troligen inte så stor som den skulle kunna bli. Johannes Anyuru har skrivit en bok som förflyttar sig från boksidorna till mitt inre. Det är ett gott betyg.

I slutet av oktober tar Johannes Anyuru emot P O Enquist-priset på Stockholm Literature. Då tror jag att han sitter där som Augustprisnominerad, ty det borde vara omöjligt för juryn att förbise denna viktiga roman.