Vad ska det här seminariet handla om egentligen? Moderatorn hinner resonera kring det ett tag, då huvudpersonen John Freeman sitter i en taxi på väg till Bokmässan. Den svenska upplagan av tidskriften Freeman’s har just kommit ut och John Freeman, tidigare redaktör på Granta.
Jonas Axelsson, förlagschef för Polaris, finns med på plats, tillsammans med Elisabeth Åsbrink, ordförande i svenska Pen och Niclas Hval, översättare. I Freeman’s finns översättningar från 13 språk, men att översätta från engelska behöver inte betyda att man kommer från USA och Storbritannien. Det är Chimamanda Ngozi Adixhies språk lika mycket som T S Eliots. Åsbrink kallar Freeman’s en byggnad med många rum, men ställer sig frågan om det verkligen är en tidning. Samtidigt säger hon att det är en ointressant fråga att diskutera, det viktigaste är att den är lätt att få tag på.
Och så dyker han upp, John Freeman, försiktigt vinkande. Seminariet kan börja på riktigt. Hans mål med Freeman’s är att tänja på gränserna för litteratur och även för tidskrifter. Till skillnad från Granta, som begränsades av en anglosaxisk kontext, vill han med Freeman’s spränga gränser. Han vill ha fler perspektiv, inte bara ”en vit person som åker till ett brunt land och skriver om det för vita personer” (fritt översatt). Genom att inte knyta sin tidskrift till ett land, som Granta, blir möjligheterna större. Han vill väcka läsarna och få dem att se andra perspektiv. Ge dem det hans själv upplevde då han läste Den lille prinsen.
Åsbrink menar att Freeman, med sitt urval, har valt texter som behandlar essensen av mänskligheten, vilket gör att det är lättare att ta till sig. Texter utan gränser, där genrer kolliderar eller blandas samman. Freeman bekräftar att han i första hans sökt efter berättelser där språk och innehåll berör, inte nödvändigtvis i en viss genre. Att berättelser är viktiga är både han och Åsbrink överens om, men när fakta försvinner och den som drar bäst historier blir president istället för den som delar med sig fakta. Ett intressant perspektiv, som ställer krav inte bara på media och journalister, utan också på vikten av att som författare skilja på fakta och fiktion i berättelser. Som exempel ger Niclas Hval En bön för de stulna av Jennifer Clement som visserligen handlar om fiktiva personer, men byggde på en lång rad intervjuer med riktiga människor.
Utan översättare hade vi haft tillgång till färre böcker och därmed färre världar. Hval översätter nu The Brief history of seven killings av Marlon James, en svår uppgift då många språk blandas. Jag tänker på det viktiga jobb han och andra översättare gör.