Golnaz Hashemzadeh Bonde och Elin Boardy har skrivit på ytan väldigt olika böcker, men som har flyktperspektivet gemensamt. Huvudpersonen i Hashemzadeh Bondes Det var vi flyr från Iran efter revolutionen, medan Boardys Tiden är inte än lever för flera hundra år sedan.
Att fly från och att fly till är olika saker, menar Boardy och från början är det oklart vad det är för flykt hennes huvudperson genomför. Under flykten har hon många möjligheter att slå sig till ro, men rörelsen i sig verkar viktig. Boardy menar att huvudpersonen har lämnat allt, förlorat allt och måste fortsätta vandra för om hon landar så kommer det hon mist att komma tillbaka till henne. I korta glimtar förstår läsaren vad det egentligen är hon vandrar ifrån.
För Hashemzadeh Bonde är det svårt att separera de två, för visst är det så att Nahid flyr från det Iran revolutionen skapat, men också från ett fruktansvärt minne och ett lika fruktansvärt svek. Samtidigt flyr hon till det hon kämpat för i Iran, ett demokratiskt land där mänskliga rättigheter är mer självklara. Nahid har aldrig fått det hon behövde och kan inte heller ge sin dotter det hon behöver. Någon slags maktlöshet genomsyrar hennes liv. Hashemzadeh Bonde önskar att vi pratade mer om det sociala arvet.
Flyktingar lever med en förlust av det som inte längre finns. Nahid har ett fryst ögonblick där allt tog slut och efter det blev livet aldrig detsamma. Hon har gett upp sin familj, sitt språk och hamnat på en annan plats där hon inte fått det bättre. Barnet har fått det bättre. Mycket bättre. Nahid sätter ord på de nästan förbjudna känslorna att hon är arg och faktiskt inte unnar sin dotter det fantastiska liv som hon fått samtidigt som Nahid förlorat allt. Att känna avundsjuka mot sin dotter är verkligen något som inte är okej. Dessutom finns en distans mellan generationer då de vuxit upp i helt olika världar. För att barnen ska lyckas behöver de uppfostras till att bli något helt annat än sina föräldrar.
Jag har läst allt Elin Boardy skrivit tidigare, men dragit mig lite för Tiden är inte än då historiska romaner inte brukar vara min grej. Nu verkar det vara en väldigt allmänmänsklig bok som bara verkar utspelar sig för länge sedan. Jag får nog läsa trots allt. Jag smittas av Boardys entusiasm över research om 1300-talet och vill också uppleva den tiden.
Hashemzadeh Bondes första bok Hon är inte jag lockar också. Hon har mer grävt där hon står och skriver om familjer som liknar hennes. Det är ett sätt att bearbeta sina egna erfarenheter, men också att skriva fram sin föräldrageneration och få svar på frågor. Hon talar om sin pappa som efter 30 år här fortfarande möts med misstänksamhet. De offrade så mycket, men fick inte riktigt det hemland som de drömt om.
Nya böcker är på gång. Boardy skriver om Berlin på 20-talet och Hashemzadeh Bonde är sugen på att skriva något om den svenska mansrollen. Det låter som två riktigt fina idéer.