Två favoritförfattare på scen, Johanna Lindbäck och Jennifer Niven. De intervjuas av Tara Moshizi om böcker och skrivande. De skriver båda med flera berättarperspektiv, vilket de menar ger fler perspektiv och möjligheter. Det gäller dock att finna deras olika röster.
När Niven skulle skriva Vända världen rätt hade hon fortfarande Finch och Violet i huvudet. För att skriva fram Jack och Libby skapade hon spellistor med musik som passar dem. Lindbäck är ingen musikperson, berättar hon, men hon håller med om vikten av att verkligen skapa två personer som är olika, men lika viktiga.
Jack har en väldigt ovanlig diagnos som gör att han inte känner igen ansikten. För att inte bli någon slags freak försöker han dölja det och blir en ganska otrevlig person. Det påminner mig om Ta det som en man av Hampus Nessvold där han förklarar pressen på killar att vara coola vilket tyvärr betyder otrevlig på många sätt.
I Lindbäcks nya bok, som släpps här på Bokmässan, handlar mycket om kärlek och att skriva om den första, stora kärleken är något hon tycker om. Nu vet jag inte lika mycket om hennes bok som om Nivens, men det låter som att även den kärlekshistorien hon beskriver är lite osannolik. Säkerligen inte riktigt så osannolik som den mellan Jack och Libby, för det finns få sådana.
Moshizi ställde samma fråga som jag ställde igår under min intervju med Niven, hur mörkt får det bli? Både Niven och Lindbäck är rörande överens om att svärta behövs. Tonåringar behöver veta att de inte är ensamma och att de faktiskt behöver få läsa även om svarta saker. När Niven talar om sina läsare och hur tacksamma de är för böckerna. Hon är på riktigt rörd när hon talar om den respons hon fått från dem och inte minst hur de stöttar varandra.
Lindbäck talar om bilden av tonåringar och hur stereotyp den är. Hon vill berätta om de normala tonåringarna som faktiskt finns och som dessutom är ganska vanliga. Både hon och Lindbäck talar om sina inre tonåringar som verkligen är i högsta grad levande. De använder också tonåringar de möter i sina böcker. Lindbäck tjuvlyssnar en hel del för att få inspiration till sina karaktärer.
De vuxna då? Båda författarna vill undvika de riktigt genomkassa föräldrarna. Niven har i båda sina böcker med en mer positiv förälder och en mer negativ. Lindbäck vill göra dem mindre endimensionella än föräldrar i ungdomsböcker brukar vara. Eftersom huvudpersonerna i hennes nya bok är 15 år är det mest realistiskt att föräldrarna är närvarande.
Under helgen kommer min text från intervjun med Jennifer Niven på Kulturkollo. Jag måste bara fixa de sista detaljerna innan den är färdig för publicering.