Kulturmannen i ungdomsboken


Två författare vars senaste böcker jag just läst och en som jag gillat annat av möts i ett av de seminarier jag sett fram emot mest under Bokmässan. Hampus Nessvold som just kommit ut med Ta det som en man, Åsa Asptjärn vars böcker om Emanuel Kent är fantastiska och Maria Frensborg vars bok Mina smala axlars längtan recenserades här för några dagar sedan.

Jens i Frensborgs bok är baserad på många män av hans sort som hon mött i många olika gestalter. I Asptjärns senaste bok om Emanuel Kent finns Frans som vill bli kulturman som pappa. Båda är de minst sagt narcissistiska men Jens är mycket otrevligare.

Emanuel Kent vill verkligen bli en kulturman och när han börjar gymnasiet presenterar han sig som en som älskar jazz och Herman Hesse. Han tvingar sig igenom Stäppvargen, medan Frensborg är ganska säker på att Jens bara sprider böcker av Kafka hemma, utan att läsa dem. 

Hampus Nessvold har skrivit en bok som skulle kunna ses som en självhjälpsböcker för killar. Hans mål var att fylla en lucka och förhoppningsvis kan hjälpa andra killar som funderat på samma saker som han gjort. Som Frensborg påpekar är det dock inte så enkelt för unga killar att våga läsa och dessutom kanske erkänna att man är en del av den stereotyp som presenteras av något negativt i Nessvolds bok.

Jag skulle inte koppla de störiga killarna i Nessvolds bok med den negativa kulturman som egentligen diskuteras av de andra författarna. Egentligen är det inte kulturen som är problemet, menar Frensborg, utan beteende som förknippas med en buffel som råkar hålla på med kultur eller i alla fall vill verka kulturella och belästa. 

Kanske behövs också tjejer i ungdomsböcker som får vara starka, störiga, roliga, belästa och ändå få kärlek och bekräftelse. Eller så kan fler män som den Nessvold skriver fram som inte gömmer sig bakom en fasad, som vågar närma sig sina känslor. Nu när vi den självsäkra kulturmannen och låter honom utnyttja sin position. 

Nessvold talar om hur machomannen och kulturmannen egentligen är ganska lika, men att kulturmannen egentligen är värre. Han kan rent intellektuellt hävda att han är feminist, men ändå ha ett riktigt vidrigt beteende. Det är som killar som raggar genom att säga att de är feminister, säger Nessvold och menar att tjejer ändå vågar säga ifrån mot män som egentligen är rätt tomma. I hans bok finns listor från Ungdomsbarometern där tjejer definierar sig som feminister och antirasister, medan killar främst ser sig som sportfantaster och gamers. 

Killar och tjejer som gillar kultur, kanske framför allt litteratur är inte sällan töntar. Ingen på scenen eller i publiken på den delen kan komma på någon läsande karaktär som också får vara snygg och ha status. Sunda kulturella förebilder finns det alltså helt klart för få av i litteraturen över huvud taget, men i ungdomslitteraturen är de i princip osynliga. Det går inte att vara beläst och attraktiv, men för tjejer är det också oattraktivt att vara rolig. Sexualiseringen av kvinnor är en del av mäns förminskande av kvinnor. Härskarteknik när den är som värst och visst är det härskarteknik det handlar om när den kommer till kulturmannens ockupation av alldeles för mycket plats.

Slutsatsen är att kultur är positivt och att vi vill att även killar tar del av den. Däremot behöver de inte hävda sig på ett så ocharmigt sätt, som Nessvold påpekar. Det går liksom att läsa utan att skryta med det. 

This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies. 

Rulla till toppen