Annie är Tjockdrottningen, stjärnan i en bantningssåpa. Hon är också flickan som isolerat sig i sin lägenhet och gömmer sina drygt 200 kilon. Mest av allt är hon dock en riktig människa. Självklart vill det stora produktionsbolaget ha med henne i realityserien Du är vad du väger. Att få skriva om den cyniska tv-branschen kändes viktigt och faktiskt ganska bra. Det handlar inte om att de som jobbar där är elaka människor, men de slutar se deltagarna som människor. Herngren talar om det cyniska i att de som går ner minst i Biggest loser åker ut först, vilket för det tydligt att det handlar om dramaturgi, inte om människor och deras mående. Snacket som går bland de som jobbar är fruktansvärt, säger hon, då människorna blir spelpjäser mer än något annat. Repliker som ”vi behöver en tjockis”, ”vi behöver någon som gillar att knulla” är autentiska och även om vissa karaktärer kanske är tillspetsade är andra faktiskt nedtonade.
Herngren är mamma till ett barn som inte passar in i kroppsnormen ville hon skriva något som inte bara utnyttjar tjockatereotypen som säger att den som är överviktig är elak, dum, lat eller för den del en skämtare. Vi sätter så lätt etiketter på varandra och även den som på ytan ser perfekt ut kan ha en väldigt skev kroppsbild. För att inte tala om allas åsikter om andras kroppar. Hur man ses som duktig om man går ner i vikt och oroande kommentarer om man går upp.
Annie vill ha ett perfekt liv på sociala medier på samma sätt som alla andra verkar ha. Vi skriver om det framgångsrika och döljer det vi inte vill att alla andra ska se. Stressen i att ständigt jämför sig med sina vänner är inte speciellt bra. Rebecka Edgren Aldén som samtalar med Herngren talar om hur sjukt det är att vi plockar allt bra alla andra gör och tror att vi ska kunna bli bra på alla de sakerna samtidigt. Dels behöver vi alla fundera på vad vi publicerar, men också vad vi säger om andras uppdateringar. Varför ska vi egentligen kommentera andras kroppar och huruvida de borde träna eller inte.