Hej då Bokmässan, vi ses kanske nästa år.
Någon gång under helgen smög sig ett kanske in i mitt huvud. Under lördagen hade det växt sig ganska starkt. Jag som älskar Bokmässan och ser det som en stor årlig högtid är just nu inte säker på att jag kommer att finnas på plats nästa år. Mycket handlar om att jag faktiskt blev rädd i år. Några teman som återkom i de seminarier jag gick på var mansrollen och flykt. Lite ironiskt att de uniformerade män som fyllde demonstrerade på lördagen är de som kanske mest hade behövt lyssna till just de seminarierna.
Många hade valt att stanna hemma i år och det märktes både på mässgolvet och i seminariesalarna. Kanske har det till viss del med avsaknaden av riktigt stora namn att göra, men vi vet alla att det är långt ifrån hela förklaringen. Vi skojade lite i lördags om att det egentligen var rätt trevligt att vara instängd med en massa fina människor, medan de flesta galningar fanns utanför. Sedan satte vi skrattet i halsen, för visst är det som Björn Wiman skriver att Bokmässan allvarligt skadats. Det har också förlagen som inte såld på långa vägar lika mycket som de brukar. Frustrationen var stor på många håll.
Nu är det inte Bokmässans fel att nazister demonstrerade i Göteborg. Det är självklart mycket större än så. Ändå kan jag inte sluta tänka på de vänner jag har som faktiskt inte vågade åka till Bokmässan i år. Jag kan inte heller sluta tänka på att demokrati visserligen handlar om allas rättigheter, men att man ibland behöver göra ett val. Att låta Nya Tider ha en monter i år igen, trots att vissa besökare förra året kände sig hotade av deras närvaro. Jag förstår tanken. Nya Tider må vara hur obehaglig som helst, men det är en publikation med ansvarig utgivare och presstöd. Kanske är det deras presstöd som ska omförhandlas, eller så räcker det faktiskt att de för med sig anhängare som inte har någon plats i ett demokratiskt samhälle. Jag är inte jättesugen på ännu en Bokmässa som har fler ordningsvakter och poliser än besökare. Det handlar inte om Nya Tider. Inte heller om Bokmässans beslut att ge dem en plats hos dem. Det handlar om vilket samhälle vi vill ha. Kanske får vi vänja oss vid rigorösa säkerhetskontroller, avspärrade gator och annat som helt klart skapade en obehaglig stämning. Någonting säger mig att det är svårt att gå tillbaka.
Ändå känner jag att Bokmässan nu måste göra ett val. Det räcker inte att skylla på medias bevakning och det stora fokuset på Nya Tider och NMR. Inte heller att välja antirasism som nästa års tema. Istället är det dags för Bokmässans kanske viktigaste val på länge. Ett vägval. Väljer de att ge de rädda besökarna en Bokmässa nästa år, eller väljer de att släppa in de som hotar. Nu bjöd Bokmässan inte in NMR. Där bär istället polisen ett ansvar. Däremot bjöd de in en publikation som sprider ett budskap som inte är demokratiskt. Som pekar ut vissa grupper i samhället som syndabockar. Som endast genom att titta på en människa värderar den. Som sprider budskapet att nationalitet, religion och ursprung bestämmer en människas värde och rätt till tillhörighet.