Helena Thorfinns bok Den som går på tigerstigar tar strax efter det att Innan floden tar oss avslutas. Sofia och Janne har tillbringat sommar i Sverige och reser nu tillbaka till Dhaka. Medan de varit hemma har ett terrordåd ägt rum i landet och mycket har förändrats.
Det var några år sedan jag läste första boken om dem och det är lite dumt, då vissa saker hakas in i händelserna där. Bok två går helt klart att läsa fristående, men jag tror att läsningen får ännu ett perspektiv om man läser de båda böckerna i anslutning till varandra. Nazrin och Mina finns till exempel kvar, men befinner sig på olika platser. Mina har flyttat tillbaka till byn och föder där sitt barn, medan Nazrin är kvar hos Sofia och Janne. Där finns också Dipita och Pinky, den sistnämnda är en av mina favoriter. Hon är hijra, en man som lever som kvinna och drömmer om att få genomgå en könskorrigering.
Sofia jobbar hur mycket som helst och på en av sina resor möter hon amerikanen Collin. Känslor vaknar och problemet i äktenskapet mellan Sofia och Janne tar ganska stor plats. Även Jannes roll på den internationella skolan får mycket utrymme, liksom diskussioner om bistånd och mänskliga rättigheter.
Jag tycker om mycket i Den som går på tigerstigar, men jag tycker kanske att det blivit en lite för tjock bok. Trådarna är många och det känns som att Thorfinn har haft svårt att begränsa sig. Det positiva är att de mer politiska delarna är riktigt intressanta, men tyvärr blir känslan att det är flera böcker i en. Egentligen gillar jag Sofia och Janne, men faktiskt läser jag hellre om läget i Bangladesh än om deras äktenskapliga problem. Samtidigt är det effektivt att blanda in politik och makt i den skönlitterära kontexten. Helena Thorfinn har helt klart en agenda och det är bra.
Läs gärna mer om Thorfinn och boken i mitt inlägg från den frukost vi hade med författaren på Bokmässan i Göteborg. Som alltid skapade samtalet en extra dimension till läsningen.