Ibland får jag frågan varför jag tar upp frågan om jämställdhet så ofta. Varför det är så viktigt för mig, nästan som en fixering. Ofta blir min spontana reaktion att jag vill fråga varför jämställdhet inte är viktig för personen i fråga, men jag gör det sällan trots att jag borde. Frågan kommer nämligen uteslutande från män och då hamnar jag i någon slags försvarsställning. Dumt. Istället borde jag fråga just det jag tänkt fråga: Varför är jämställdhet inte viktigt för dig?
I veckan handlade det om Nobelpriset och det faktum att alla årets pristagare är män. Något som diskuterades på många håll och jag hamnade i en diskussion på Twitter. Budskapet var att det inte finns lika många män som kvinnor att prisa, samt att de som utser nobelpristagare hade som ansvar att ge priset till de bästa, inte att kämpa för jämställdhet. Underförstått, om priset gavs till en kvinna skulle en bättre man väljas bort. När det gäller litteraturpriset är ett sådant argument dessutom dummare än dummast, då det i slutänden handlar om tycke och smak. Ja, det är tycke och smak, trots att Svenska Akademien också ska stå för snille och smak.
Det går att argumentera för att män är bättre författare än kvinnor och även om det inte är politiskt korrekt att säga så 2017 får jag en känsla av att många tänker så. Det finns en utbredd uppfattning om att män skriver allmänmänskligt medan kvinnor skriver för kvinnor. Är inte det ganska sorgligt?
Låt ingen skugga falla över Kazuo Ishiguro, men den litterära tradition han företräder är för mig allt annat än nyskapande. Han är en skicklig författare som jag gärna vill läsa mer om och jag är på många sätt glad över att han fick priset, men en liten, liten tagg i hjärtat och i hjärnan med för den delen stör.
Mannen på Twitter bad mig berätta vilka pristagare de senaste 25 som inte var värdiga pristagare och borde ersatts av andra. Underförstått, vilka män skulle jag vilja kasta ut för att istället ge priset till kvinnor. Ville jag kanske till och med kvotera? Och nej, det handlar inte om kvotering. Det handlar om att gå emot den sega föreställningen om att en skicklig författare i 100 av 114 fall är en man. Sedan skulle jag kunna nämna Günther Grass pga kass, Mo Yan pga jäv och Mario Vargas Llosa pga mansgris, men det gjorde jag inte. Även det handlar nämligen om smak. Synd bara att Svenska akademiens smak är så himla fixerad vid vinnarens kön att de belönar man efter man. Det behövs liksom inget kvoteringssystem, bara lite mera könsblindhet. För mig är bristen på jämställdhet nämligen ett problem, då den får allt för många att tro att det bara är män som förtjänar priser. Att det inte är ett stort problem för fler är ganska sorgligt.
Så länge det finns brist på jämställdhet inom något område, är det värt att prata om jämställdhet. Igen. Mycket bra inlägg, jag funderade också kring detta. Så tröttsamt att bara se en massa gubbar. Igen.
Det sista du skriver är så tråkigt: att det kan verka som att bara män är värdiga priser. Alla unga kvinnor med forskar- eller författardrömmar behöver se duktiga kvinnor och ta dem till förebilder, så att de också vågar satsa.
Just förebilder är så otroligt viktigt! Där tycker jag att alla har ett ansvar, även Nobelstiftelsen.
Oj, finns det människor 2017 som inte tycker att brist på jämställdhet är ett problem? Som vanligt kan man ju fråga sig vilka kvinnor som har ”kvoterats bort” genom historien.
Uppfattningen att ”kvinnor skriver för kvinnor” känns för övrigt helt främmande för mig och det är första gången jag hör uttrycket. De flesta som skriver och de flesta som läser är ju kvinnor? Som läsare brukar jag, för min del, ofta undra var alla män håller hus. Jag ser litteraturen som en kvinnodominerad plats.
Sant, går man på kulturella evenemang är det kvinnor som dominerar. Jag läser också fler böcker av kvinnor än män. Tittar du på vilka som får de stora litteraturpriserna är det däremot män som dominerar. Gällande kvinnor som skriver för kvinnor är prismotiveringen till Doris Lessing ett tydligt exempel. Hon blev förbannad. Jag är möjligen väl förbannad jag också och tolkar kanske inte alltid uttalanden välvilligt.
Bra fråga förresten, den ska jag börja ställa.
Hur många litteraturhistoriska böcker är skrivna av män?
de flesta, men kvinnor läser…
Usch att det där med jämställdhet alltid ska ifrågasättas.
Om kvinnor skriver för kvinnor kanske män skriver för män. Och vi behöver två pristagare varje år en kvinnlig och en manlig (det har ju vissa tidigare år varit två pristagare, så akademin kan ju inte vara helt ovillig till det)
Och mannen från Twitter att du ska bli påhoppad på det sättet, dessa anti feminister är inte kloka.
Sen kan man undra varför de flesta litteraturpris går till manliga författare, då det finns lika många eller kanske fler kvinnliga.
Jag har ju inget emot vilken kön som har skrivit den bok jag läser jag bryr mig bara om, om jag gillar boken eller inte.
Jag tror att män väljer män och att kvinnor är mer vana vid att läsa böcker av män än tvärtom. Det är något vi måste förändra och som även Svenska Akademien måste arbeta med. Det duger inte att fastna i gamla mönster. Därmed inte sagt att priset har gått till dåliga författare, men det är märkligt att det är en sådan överdriven manlig dominans.
Håller med dig att det är märkligt att det blir en sån överdriven dominans.
Även då hos manliga läsare, varför skulle de inte kunna läsa en bok skriven av en kvinna. Precis som många inte kallar fiktiva böcker riktiga böcker utan det är bara fakta böcker ( eller sådant som baseras på sanna berättelser) som är riktiga böcker.
Så himla bra skrivet! Det är ju också så att det speglar samhällets syn på män och kvinnor. Kvotering nej. Men ifrågasattande ja för att få folk att kräva av svenska akademin (och övriga priskommiteer) att försöka ifrågasätta sitt eget val av män. Som det ser ut nu verkar ju män fruktansvärt mycket smartare än kvinnor. Känns så ålderdomligt.
Tack för pepp! Det är precis så jag tänker att vi måste ifrågasätta gamla normer och ändra det som ”alltid” har varit. Urvalet blir ganska magert och bara västerländska män ska räknas.