Böcker och filmer som utspelar sig i rymden är väl inte direkt min kopp te, men genom att tänja en aning har jag ändå fått ihop svar på Kulturkollos veckoutmaning om just rymden.
En film som egentligen inte utspelar sig i rymden, utan i en liten stad är The Truman Show med bland andra Jim Carrey och Ed Harris. Carrey spelar Truman Burbank som är ovetande om att han är stjärnan i en dokusåpa där hans liv filmas dygnet runt. Skaparen av showen är Marlon, som sitter i en studio som mest liknar ett rymdskepp, placerat över den fejkade himmel som omger Trumans hemstad.
I tv-serien The 100 lever mänskligheten i rymden efter att jorden förstörts i ett kärnvapenkrig. När det gått nästan 100 år skickas 100 unga fångar ner till jorden för att starta en ny civilisation. Att hålla sams går helt klart sådär.
Krafter i rymden spelar jordens befolkning ett spratt i boken The Age of Miracles av Karen Thompson Walker. När dygnen hela tiden blir längre är det svårt för människorna att veta om de ska leva efter klockan efter solen. Sedan jag läste boken har jag slutat önska att dygnet ska innehålla fler timmar.
Och så slutligen en fin sång om rymden, Life on Mars med fantastiske David Bowie.
Älskar ”Truman show”, kanske dags att se om den med barnen eller något. En kort fråga om ”The 100”, vi såg ett avsnitt och tyckte nog att det var sådär, blir det annorlunda eller måste man gilla från början för att gilla?
Vi har sett sju avsnitt nu och två av oss (jag och lillebror O) gillade direkt, medan de andra var skeptiska men gillar nu. Det är rätt obehagligt bara, inte bara för att människor dör, utan för att de utnyttjar sin makt på ett obehagligt sätt.