En vecka om hår kan vara något av det märkligaste vi på Kulturkollo kommit på någonsin, men lite roligt är det allt ändå. Hår är mytomspunnet. Redan i Bibeln berättas om Samson vars styrka satt i håret. Annars hör humör och hår ihop, att den som har rött hår blir extra arg vet väl alla? Pippis röda hår gör henne lite extra gränslös och Anne på Grönkulla var arg och rödhårig.
Smarthet och hår har också en koppling, då blondiner självklart är lite dummare än andra. En stereotyp som används allt för ofta. I Legally blonde är det dock precis tvärtom, trots att det inte är uppenbart från början. Vi matas med en hel del fördomar om hår och valet av frisyr visar en stor del av vår personlighet, eller i alla fall det omvärlden tolkar som vår personlighet.
Jag tänker också på den avundsjuka som vackert hår kan skapa. Hur Rasmus (som sedan ger sig ut på luffen) bittert konstaterar att de som adopterar barn vill ha flickor med långt och lockigt hår, inte pojkar med kort och rufsigt. Just det där att ha rufsigt hår fungerar kanske ändå om man är kille, men inte om man är tjej. Som min barndomsfavorit Lotta som alltid är slarvig och rufsig. Det är inte riktigt okej.
Laura, med sitt bruna hår, är avundsjuk på systern Marys vackra, blonda hår som dessutom alltid är välfriserat. Även den fattiga Gulla har vackert, blont hår. Nästan för vackert för det liv hon lever innan hennes riktiga bakgrund avslöjas. Själv har jag alltid varit avundsjuk på de med riktigt lockigt hår och jag hade mer än gärna varit rödhårig. Eller så kanske jag ska satsa på att bli blåhårig som Plupp?!
Hela veckan har jag också gått och nynnat på Hair, det är liksom oundviktigt. En av mina favoritmusikaler och titellåten är magisk.
Åh, Hair. Minns hur jag såg den på Stockholms stadsteater tillsammans med en dåvarande svärmor och lika dåvarande sambo och tyckte det var oerhört obekvämt att sitta mittemellan dem när alla helt plötsligt var nakna. ?