I Per Nilssons senaste bok Damaskus Sölvesborg blir två tonåringar fast i skogen efter en friluftsdag. De söker skydd och väntar på hjälp. Skådeplatsen är Sölvesborg och större delen av handlingen utspelar sig i ett vindskydd. Leo har bott i Sölvesborg hela sitt liv, medan Nour är född i Damaskus. De går på samma gymnasium, i samma klass, men har inte pratat med varandra förut.
Damaskus Sölvesborg är en fin och stillsam berättelse, men så värst mycket händer egentligen inte. Per Nilssons språk är som vanligt lysande, men jag hade önskat att handlingen bitit tag lite mer. Då menar jag inte en massa konflikter och annat drama, utan mer djuplodade resonemang, något som Nilsson brukar vara riktigt bra på.
Det är inte det är Damaskus Sölvesborg är en dålig bok, för det är den definitivt inte, men det känns som att den skulle kunna bli så mycket mer. Jag tycker om både Leo och Nour, men sörjer att jag inte riktigt fick tillfälle att lära känna dem. Samtidigt är det ganska skönt att en bok om två på ytan olika människor inte blir något mer än ett ganska så stillsamt och trevligt möte.