Stockholm Literature hålls för femte gången och jag har varit här lika många gånger. Varje år finns en inledningstalare som premiäråret var Chimamanda Ngozi Adichie, förra året Ngugi wa Thiong’o och i är är det Mohsin Hamid som finns med som talare, men först intervjuas han av Yukiko Duke.
Jag har läst två böcker av Hamid, Den ovillige fundamentalisten och hans senaste Exit west. Två böcker som på olika sätt behandlar identitet och flykt. Han inleder med att läsa ur Exit west, de inledande raderna om hur Nadia och Saeed träffas på en kvällskurs som fortfarande pågår trots att staden de bor i faller samman. De inleder någon slags förhållande som kanske mer liknar vänskap än kärlek.
Svarta dörrar uppenbarar sig runt om i världen och paret flyr genom en av dem. Det är den enda magiska delen i en annan realistisk berättelse. Samtidigt talar Hamid om de magiska dörrar som faktiskt finns runt oss i form av t.ex. flygplan och mobiltelefoner. Det finns så mycket vi kan få veta med hjälp av teknik, så mycket att geografiska gränser kollapsar.
Nadia och Saeed flyr genom en dörr och befinner sig sedan i Grekland. Hamid har inte tagit bort resan för att den inte är viktig, för det är den. Istället menar han att allt vårt fokus på farliga resor gör att vi får för oss att de som flytt är annorlunda än vi. Vi har inte gjort en lång och farlig resa, men vi har flyttat hemifrån, kanske till en ny stad. Alla sådana förändringar är stora, men också universella. Alla migrerar på många sätt, även om vi inte tvingas sätta oss i en gummibåt och resa över Medelhavet. Fokus både vara på förändringar, inte på resan i sig.
Även genom dörrarna är flykten farlig. Det är också omöjligt att ta sig tillbaka. Även om boken skrevs före Trumps inreseförbud finns det redan där. Hamid föddes i Lahore och bor där nu, men han har flyttat mycket och kan inte riktigt smälta in någonstans. Tanken att det finns ”rena” människor är absurd menar han. Vi är alla en blandning och att skapa ett vi och ett dom är farligt.
För åtta är sedan bestämde sig Hamid och hans fru för att flytta tillbaka till Lahore efter år i Storbritannien och USA. Det är lätt att säga att man någon gång ska flytta ”hem” men svårare att faktiskt göra det. Nu bestämde de sig för att faktiskt göra det, för att inte behöva ångra sig senare. Det största skälet till att de stannar kvar är kontakten mellan deras barn och deras föräldrar. Att generationer kan mötas och faktiskt leva tillsammans. Ibland känner han sig verkligen annorlunda, men det är viktigare att hans nära och kära finns där än att han själv faktiskt ska känna sig hemma på riktigt. Det finns olika sätt att höra till och att ha familjen hos sig är ett.
Mohsin Hamids inledningstal blir en fortsättning på samtalet på många sätt, då han väljer att sitta kvar i sin stol på scenen.
Han inleder om att berätta om sina flyttar. Som treåring lämnade han Pakistan för Kalifornien där hans pappa skulle arbeta på universitetet. Då talade han bara urdu. Husen var identiska och i dem bodde barn från hela världen. De frågade varför Mohsin inte kunde prata, men det kunde han, bara inte engelska. Efter det slutade han prata och satt tyst framför tv:n i en månad. Därefter kunde han prata perfekt engelska med amerikansk accent. När han kom tillbaka till Pakistan som nioåring var hans urdu försvunnen. Han har alltså inget förstaspråk längre, trots att han lärde sig språket igen. Att engelska kan bli något annat än ett andraspråk är omöjligt, trots att det är språket att skriver på. Större delen av livet har han också levt på engelska, men Pakistan är hemma. I första boken Nattsvärmaren skriver han om sitt hemland, men som en utomstående. Den ovillige fundamentalisten är istället pakistaniens syn på USA. Båda böckerna har berättare som inte riktigt går att lita på, säger Hamid och jag blir riktigt sugen på att äntligen läsa Nattsvärmaren.
Att det skulle finnas en muslimsk röst är en absurd tanke, säger Hamid, men det finns idéer som andra ser som typiskt muslimska. Något han utnyttjar i Den ovillige fundamentalisten där rösten blir det muslimska, eller vår bild av en muslimsk röst.
Inte heller har jag läst Hamids tredje bok Hur du blir snuskigt rik i det snabbväxande Asien. Han beskriver den som en fejkad självhjälpsbok, som inte alls är någon självhjälpsbok. Det är Asien, men platsen eller karaktärerna saknar namn. Han ville inte behöva skriva om den exotiska platsen som krävs att man skriver om när det handlar om en icke-västerländsk stad. Han ville skriva en roman om en universell stad, som råkade ligga i Asien.
Vi lever i en tid när stamkänslan blir mer och mer viktig, säger Hamid. Det blir tydligt inte bara på platser som vi ser som ”stamsamhällen” utan även här i ”västvärlden” där vi självklart ska vara mer ”utvecklade” än så. Exit west är designad för att göra en välkänd värld annorlunda, för att vi ska kunna omvärdera vad som egentligen är verkligheten. Det handlar också om vad vi uppmärksammar, påpekar Hamid och talar om hur hundra leenden kan suddas ut av en rasistisk kommentar. Jämför när en invandrare som gör något hemskt får rasister att bli rädd för alla som ser annorlunda ut. Hamid talar om att rädslan för en fara, som en tiger inte är något farligt om du ser en sådan någon gång om året, men inte om du ser en dagligen. På samma sätt skräms du när du hela tiden matas med bilder av terror. Du får läsa artikel om hur tolv människor i Pakistan som dödas i en terrorattack, inte de miljoner som tillbringar dagen med att gå till jobbet, spelar piano och lever helt vanliga liv. Det är i det som ingen sägs som sanningen finns gömd.
Hamid talar om hur den information som vi hela tiden får och som skrämmer oss gör oss rädda för framtiden. Vi talar inte längre om hur det ska finnas rymdskepp i framtiden, utan om terror och miljöförstörelse. När Trump säger ”Make America great again” talar han till människors nostalgi, men det samhälle han vill återskapa går inte att få. Vår rädsla gör att vi fokuserar på det hemska och inte på att världen på många sätt hela tiden blir bättre.
Vi fokuserar på jämlikhet och rättigheter här, men inte mellan nationer. Att ett barn fött i Malmö och ett som föds i Mogadishu får helt olika möjligheter och rättigheter är något så många kan acceptera och faktiskt till och med rättfärdiga är något Hamid i framtiden tror kommer ses som lika illa som slaveriet gör nu. För visst är det galet att vi kan acceptera att döda barn spolas upp på en strand vid Medelhavet och faktiskt stoppa vissas möjlighet att ett bättre liv.
Kommentarer är stängda.