Ett av de samtal jag sett fram mest emot på Stockholm Literature är det mellan Petina Gappah och Jason Diakité modererat av fantastiska Yukiko Duke. Gappahs Memorys bok är fantastisk på så många sätt, med den dubbla betydelsen av Memory som ett namn och som minnen som försvinner i den svenska titeln, men som ändå genomsyrar boken.
Memory lider av albinism, vilket betyder att hon ser vit ut, men inte får de privilegier som vitt skinn ofta ger. Istället kallas hon ”fake white” som är betydelsen av ordet som används för dem i Zimbabwe.
Förlaget kallar Diakités bok En droppe midnatt beskrivs av förlaget som en familjebiografi. Själv skulle han inte kalla det så, utan ser den som en nödvändighet i den kris han befann sig i. Det var inte bara att han skulle fylla 40, han var också på väg att skilja sig och hans syskonbarn drabbades av en kronisk sjukdom. Han kunde inte sjunga sig ur den krisen, musiken räckte inte till. Istället började han samla historier från sin pappa om sina farföräldrar och började skriva en bok. När hans pappa insåg det reagerade han inte direkt positivt och ifrågasatte om någon skulle vara intresserade av att läsa om fattiga svarta i södern, men nu finns boken och visst är det viktigt att även tillsynes obetydliga liv är viktiga att berätta om.
Gappah frågar om hur det känns för hans släktingar att nu finnas med i en bok och Diakité menar att även om drivkraften inte var annat än kärlek, så går vissa saker tolkas som kritik, vilket hans pappa också gjorde. Att skriva boken gjorde att han kom närmare sina föräldrar, men det förändrade också hans pappas syn på sin son. På många sätt har sonen svikit sin pappas förtroende genom att berätta personliga och privata saker för andra. När boken var färdig och de läste dem blev förhållandet bättre, men skapade också ett dåligt samvete hos föräldrarna. Pappan hanterade texten akademiskt och skrev flera sidor med kommentarer.
Fattigdom påverkar människor och Diakité själva har aldrig behövt uppleva den eftersom hans far flytt den. Däremot märkte Diakité när han besökte den plats där farföräldrarnas hus finns att fattigdomen finns kvar för de som inte flytt den.
Gappah talar om Memorys syn på fattigdom och att den inte märktes förrän hon insåg att det finns andra liv utan fattigdom. För den som flyr fattigdom finns ett annat liv, men den påverkar hela livet. Den som varit fattig är alltid rädd att bli det igen.
Memorys bok är inte självbiografisk, men det finns lite av Gappah i henne. Båda älskar böcker och historia. Memory passar inte in, inte bara för att hon har vitt skinn, men också för att hon adopteras av en vit man. Lloyd är också annorlunda och Gappahs mål var att göra honom till en svart man med vit hud. Han har på ett sätt svikit sitt folk genom att försöka vara svart, trots att han inte är det.
Hudfärg är betydelsefull i båda författarens böcker. Memory är vit och sticker därför ut. Gappah berättar om hur det kändes att vara en av få färgade på sin skola. Att alltid sticks ut. Diakité kände detsamma och trodde (kanske till och med hoppades) länge att hans vita fläckar på händerna var början till en förändring från svart till vit. Han skulle kunna bli någon annan, med ett lättare liv. Det i kombination med det dåliga samvetet för att ha ett bättre, mer priviligierat liv än sin pappa.
Även Diakité talar liksom Johannes Anyuru igår om att nära sin roll som underdog, trots att hans liv förändrats. Hudfärg är inte det enda som spelar någon roll för status i livet. Man kan vara priviligierad och underdog samtidigt.
Minnets oberäkneliga funktion är också ett tema som återkommit i flera samtal den här helgen. Två personer som upplever samma saker kommer att få olika minnen. Diakité har skrivit om sina egna minner, men också sin pappas. Vissa saker behövde han dubbelkolla med andra, då andra kanske kunde komplettera eller korrigera minnena.
Memory är en berättare som inte är helt ärlig. Hennes minnen förändras för att hon vill skydda andra. Hon vet inte allt och kan därför inte berätta sanningen. Som att hon berättar att hennes föräldrar sålde henne som nioåring, något som inte ör helt sant, men inte heller helt fel. Boken handlar om att sortera och förstå sina minnen. Genom att skriva ner vissa minnen dyker andra upp. På samma sätt blev det för Diakité när han skrev om jobbiga saker som hände honom under skoltiden. Han insåg att det han skrev ner skulle bli hans nya minnen, den definitiva sanningen som dessutom skulle delas med andra. Det är därför jag aldrig kommer att skriva någon självbiografi, säger Gappah.
Kommentarer är stängda.