På Bokmässan lyssnade jag på när Navid Modiri berättade om sin bok Hej syster, där en okänd flyktingkvinnas öde vävs samman med hans eget. Hon har flytt till Sverige med sin man och sitt barn, Navid själv var barnet som blev inburet här för många år sedan. Då var hans familj bland de första utomeuropeiska flyktingar som kom hit, medan flyktingkvinnan kommer i en tid när Sverige är mer mångkulturellt. Det borde vara lättare, men det räcker att kasta ett öga på valfri dagstidning för att förstå att så inte är fallet. Hösten 2015 när hon kom fanns det hopp och jag kände mig stolt över att vara svensk. Nu skäms jag nästan dagligen för detsamma. Vi leker med människors liv på ett mycket osmakligt sätt.
Hej syster är inte någon debattbok om samtiden, utan en berättelse om vad flykt kan göra med en människa långt efter att hen kommit över gränsen till det trygga land som Sverige ändå är. Hur den 30-årige Navid fortfarande flyr och inte landar förrän han får sin dotter i sin famn. Ändå känner han ibland den förbjudna avundsjukan när han inser att dottern har ett hemland på riktigt. Själv har han försökt höra till och samtidigt kämpat med den tacksamhetsskuld som han känner att han står i gentemot sina föräldrar som offrat så mycket för att han ska få växa upp i frihet.
Hej syster är en personlig, välskriven, vacker och samtidigt skrämmande skildring av ett vanligt, ovanligt liv. Jag som egentligen är ljudboksskeptiker lyssnade på den och det är jag väldigt glad över. Modiris röst tydliggör de känslor som hans text dryper av. Ibland är det så utlämnande att jag nästan vill spola fram lite, men jag beundrar ändå Modiri för att han vågar vara så brutalt ärlig även när det gäller de egna svagheterna.
Jag har skrivit om Hej syster på Kulturkollo också. Läs gärna den texten också. Du hittar den här.
Kommentarer är stängda.