I Sally Rooneys Samtal med vänner får vi lära känna Frances och Bobbi, två unga kvinnor som vill vara en del av den litterära världen. Frances skriver dikter som de båda framför och tillsammans bilder de en enhet, som tidigare handlar om kärlek, men nu mer om en vänskap. Under en poesikväll där flickorna läser sina dikter upptäcks de av fotografen Melissa, som bjuder in dem i sitt liv. Hennes make Nick är skådespelare och tillsammans med dem känner sig Frances och Bobbi vuxna och viktiga.
Att det är Frances som skriver, medan Bobbi är stjärnan på scenen är ganska självklart. Det är så de är. En tillbakadragen och en mer framåt. Tankarna går till Elena Ferrantes Elena och Lila, vars vänskap inte sällan handlar om deras förutbestämda roller. Där Ferrante leker med dem och låter sina huvudpersoner anta olika skepnader är dock Rooneys huvudpersoner ganska statiska. Visst blir Frances mer utåtriktad i sällskap med Melissa och Nick, men så mycket annorlunda händer inte med henne. Melissa fascineras av de båda unga kvinnorna och hennes skådespelande man Nick förför Frances. Ett ganska så vanligt scenario tyvärr.
Jag hade förväntat mig med av Samtal med vänner. Jag hade hoppats få läsa något nyskapande. Tyvärr fick jag en bok jag läst alldeles för många gånger förut om en yngre kvinna som blir förälskad i en äldre, gift man och offrar allt för mycket för hans skull. Rooney har ett snyggt språk och karaktärerna är intressant skildrade, men på många sätt är det här en ganska så klassisk berättelse, utan det ifrågasättande av normer jag hade hoppats på. Nu är Samtal med vänner absolut ingen dålig bok, det glimtar till ibland och tar tag, men den är förutsägbar. Däremot tror jag att Sally Rooney är en författare som kan mycket mer än så här om hon bara vågar ta ut svängarna lite mer. Språket finns där och konsten att skapa levande karaktärer. Nästa gång får de gärna göra något mer oväntat.