På Stockholm Literature lyssnade jag på ett samtal mellan Johanna Adorján och Kjell Westö där de bland annat talade om familjers förflutna och alla hemligheter som kan påverka även nutiden. Adorjáns bok En alldeles särskild kärlek handlar om hennes farmor och farfar och fokuserar på den sista dagen i deras liv. Efter ett långt äktenskap har de bestämt sig för att avsluta sina liv tillsammans. Egentligen är det bara mannen som är sjuk, men hans fru verkar inte vilja leva vidare ensam.
István och Vera möttes i Budapest 1940 och var gifta i nästan 50 år. De överlevde andra världskriget och flydde från Ungern till Danmark 1956. Vi får veta en del om deras liv, men berättelsen präglas av den tystnad som Adorján menar också fanns i släkten. Det var inte riktigt okej att prata om det förflutna, utan fokus låg på nuet. På ett sätt är det synd att vi inte får lära känna de gamla paret mer, men styrkan i berättelsen ligger å andra sidan i det lågmälda. Adorján tecknar ett kärleksfullt porträtt av främst sin farmor, som är långt ifrån perfekt, men som verkligen offrar sig för kärleken. Faktiskt tror jag inte ens att hon ser det som ett offer, utan som ett naturligt avslut på ett långt gemensamt liv.
En alldeles särskild kärlek är en lågmäld och vacker berättelse där ett barnbarn försöker sätta ord på tystnaden för att förstå. Hon var självklart inte med under farföräldrarnas sista dag, men hon ger en sannolik beskrivning av hur den skulle ha kunnat vara. På ytan är allt ganska enkelt, men det pågår samtidigt massor. István och Vera fastnade inte riktigt i mig då jag läste. De var så tillbakadragna och pockade inte riktigt på min uppmärksamhet. Någonstans lyckades de ändå nästla sig in i mig och flera veckor efter läsningen finns de fortfarande kvar.