Det skulle kunna handla om drinkar, de sura och de bittra. Godare och trevligare än sura och bittra människor. Nu är det snarare de senare som lyfts fram under veckan på Kulturkoll och veckoutmaningen är följande:
Lista bittra karaktärer inom såväl film, tv som litteraturen – karaktärer vi älskar att hata eller karaktärer vi hatar men kommer att älska.
Bittrast av de bittra är ändå Ove i Fredrik Backmans fantastiska bok En man som heter Ove. Jag läste den lite motvilligt ska erkännas, som jag ofta gör med böcker som ”alla” hyllar, men stämde snart in i hyllningskören. Jag tyckte faktiskt också om filmen där Rolf Lassgård spelar Ove.
Rut i Änglagård, fantastiskt spelad av Viveca Seldahl är också väldigt bitter. Hon ser verkligen allt i svart och minsta lilla förändring gör henne halvt hysterisk. Samtidigt är hon ändå lite avundsjuk på de som vågar vara annorlunda. Det är väl just det som gör en person bitter tänker jag, att vilja men inte våga.
Maggan i Christoffer Holsts För oss är natten ljus är riktigt bitter på sitt numera misslyckade och tomma liv. Ex-mannen har hittat en yngre kärlek och själv försöker hon döva sin ångest med alkohol. Det går sådär.
Nahid i Det var vi av Golnaz Hashemzadeh Bonde är också bitter på sitt liv. Alla drömmar hon hade som försvann över en natt och allt hon offrat för att få leva ett liv i frihet. Det här att behöva lämna sitt hemland och det liv man haft där måste vara tungt och jag kan förstå att det kan skapa en del bitterhet att inte känna att man hör till.
En annan bitter jävel är Jörgen i serien Molanders som gick på Svt för några år sedan. han klarinettist i orkestern huvudpersonen leder och spelas av Jonas Karlsson. En fantastiskt bitter man som verkligen inte vill någon annan väl.
Det där att i hemlighet önska att alla andra ska må precis lika dåligt som en själv är en klassiker. Någon som muttrar ”vänta du bara” åt den som är yngre, snyggare och piggare. Skadeglädjen när det visar sig att den som nu har allt, snart kommer att vara lika trött och sliten som en själv. Just nu läser jag (något oväntat) Rum: En roadtrip genom psyket av Alex Schulman och Sigge Eklund. Nu är Eklund förvisso ingen karaktär, men i kapitlet ”Avundsjukans flod” där han berättar om sin svägerskas unge pojkvän Daniel och den bitterhet denne unge man väcker hos honom är riktigt bra. De är på semester och Daniel är precis så cool och så snygg som Sigge önskar att han vore, vilket gör Sigge en aning avundsjuk. Så här reagerar Sigge därför helt naturligt när han får veta att svägerskan och hennes toy-boy väntar barn:
Alla skålar.
Och Daniel skrattar.
Och det gör även jag nu. Jag ser på honom och ler.
Jag vet något som inte han vet. Jag vet att om sex månader är han med i klubben. Om bara ett år står han på BVC efter att inte ha sovit på tre nätter för att barnet haft öroninflammation. Jag vet att om bara två år är hans ansikte fårat av sömnbrist, nattliga gräl om blöjbyten och all annan skit som kommer med paketet. Jag vet att snart är hela hans solfriska lyster utbytt mot småbarnspappans livlösa blekhet.
Jag höjer mitt glas och skålar mot honom, och ler med hela ansiktet.
Den natten sover jag gott, för första gången på resan.