Mohsin Hamid är en intressant författare som jag skulle vilja läsa mer av. Hittills har jag läst två av hans böcker, dels Den ovillige fundamentalisten om en ung man som radikaliseras efter 9/11 och nu Exit west om flyktingar som tar sig till Europa på ett ovanligt sätt.
Huvudpersonerna Nadia och Saeed bor i ett krigsdrabbat land någonstans i världen. Troligen i Asien, kanske i Syrien eller något annat muslimskt land. I alla fall bär Nadia en svart, heltäckande slöja när hon behöver kunna röra sig ostört. Det spelar egentligen ingen roll vilket land det är, men det är viktigt för berättelsen att det är ett land utanför Europa med människor som vi ser som annorlunda.
De två unga människorna blir förälskade och börjar umgås. Ibland kastar Nadia ner en niqab till Saeed genom fönstret så att han ska kunna besöka henne utan att någon av dem råkade illa ut. Trots oroligheterna lever det ett ganska bra liv, men bomberna kommer närmare och de börjar fundera på att fly. De hör om de mystiska dörrarna som man kan få fly igenom för att nå tryggheten i ett annat land. Det kostar, men det är ett alternativ att överväga.
De flyr och får någon slags frihet. Däremot ger flykten inget perfekt liv. Långt ifrån. Till slut tar de sig till London och lever i en del av staden där de som inte räknas bor.
Så här skrev jag efter Mohsin Hamids framträdande på Stockholm Literature där han berättade varför han lät Nadia och Saeed fly genom dörrar, istället för över Medelhavet i en båt, som så många tvingas göra:
Hamid berättade att han medvetet valt att inte alls fokusera på själva resan, utan istället skildra de delar av flykten som visar att människor som tar sig till Europa är mer lika oss än de är olika. Hamid talade också om hur absurt det är att vi delar in världen i ett vi och dom som närmast skulle beskrivas som ”de som förtjänar att ha ett tryggt och bra liv och de som inte gör det”. Genom att stänga våra gränser säger vi att vi är förmer än andra. Det finns en passage i boken som ringt i mig sedan jag läste den där huvudpersonerna Nadia och Saeed diskuterar rädslan bland människorna i London, som är staden de flytt till. Att det är London är egentligen ointressant. Det hade kunnat vara vilken stad som helst i Europa.
”They sat on their bed and watched the rain and talked as they often did about the end of the world, and Saeed wondered aloud again if the natives would really kill them and Nadia said once again that the natives were so frightened that they could do anything.
‘I can understand it,’ she said. ‘Imagine if you lived here. And millions of people from all over the world suddenly arrived.’
‘Millons arrived in our country,’ Saeed replied. ‘When there were wars nearby.’
‘That was different. Our country was poor. We didn’t feel we had as much to lose.’”
Jag tycker sista meningen ringar in ett centralt problem i alla diskussioner om flykt och så kallade flyktingkriser. Fattiga länder gör mer än rika och det handlar kanske just om att vi tycker att vi har mycket att förlora. Dessutom förtjänar vi inte att förlora det. Inte ens att dela med sig är tänkbart för alla. Möjligen om hjälpen sker långt bort, så att vi slipper se fattigdom och annat elände. För visst är det så att vi är lite mer värda och att de som föddes i de nu krigsdrabbade länderna faktiskt får skylla sig lite själva? Cynismen har inga gränser, men världen är full av dem.
rädd kan man vara överallt, det finns knasiga människor överallt, men vågar man gå ut, prat, le, upptäcker man att vi är rätt lika – eller kanske just det som är skrämmande…