Egentligen borde jag uppmärksammat Finland redan igår, då landet firade 100 år av självständighet. En bok som jag lärde mig mycket av och som fick mig att inse hur problematiskt det egentligen är att tala om ”händelserna 1917” är Hägring 38 av Kjell Westö. Skildringen av ett Finland och ett Europa på väg mot krig är intressant och parallellerna till dagens situation allt för många. Normaliseringen av rasismen är en. Utan att skriva någon på näsan lyckas Westö kritisera dagens politiska läge och han låter huvudpersonen Thune vara den som står emot nationalism och nazism, något han får betala dyrt för. Boken är välskriven och intressant om än kanske något långsam. Det är dock ändå en titel som definitivt platsar i min egenkonstruerade kanon, då den berättar om något som sällan skildrats i litteraturen.
Jag upptäckte Kjell Westö sent och lyssnade på hans sommarprogram 2014 innan jag läste min första bok av honom som var just Hägring 38, en bok som då nominerats till och vunnit en rad priser. Fortfarande har jag dock inte lyssnat till hans sommarprogram från 2001, där han tydligen talade mycket om Finlands historia.
När Breakfast Bookclub ordnade en bokresa till Helsingfors i april 2015 besökte jag för första (och hittills enda) gången vårt grannland i öster och vi träffade då Kjell Westö på hans förlag Schildts & Söderström. Han funderade då över hur självständigheten skulle firas och hur debatten skulle gå. Nu ska jag villigt erkänna att jag inte är jätteinsatt, men några större kontroverser har jag inte märkt, trots att de självklart finns under ytan. Mycket, mycket verkar finnas därunder och Hägring 38 är ett sätt för Kjell Westö att göra upp med historien.