Kanonkalendern 2.0 del 9

I dagens minst sagt polariserade samhällsdebatt är boken Hur man botar en fanatiker av Amos Oz ett måste. För sju år sedan fick alla elever i år 2 på gymnasiet ett exemplar av boken och det var också då jag läste den. Tyvärr är den om möjligt ännu mer aktuell nu. Oz menar att fanatism är motsatsen till pragmatism, pluralism och tolerans. Han säger också att fanatiker alltid har funnits:

”fanatism är äldre än islam, äldre än kristendom, äldre än judendomen, äldre än någon stat eller regering eller politiskt system, äldre än någon ideologi eller religion i världen. […]Det handlar om den urgamla striden mellan fanatism och pragmatism. Mellan fanatism och pluralism. Mellan fanatism och tolerans.”

Fanatikern känns enligt Oz igen på sin bristande humor och fantasi. Ganska självklart är också att fanatikern saknar empati. Förmågan att leva sig in i en annans människas liv att känna empati för andra är en förutsättning för att bota en fanatiker. Om du sett världen och träffat människor med andra erfarenheter är det svårare att vara fanatiker. Då minskar också rädslan för det okända och behovet av att klumpa ihop andra människor i grupper av ”invandrare”, ”muslimer” osv. Att leva sig in i andra människors situationer och faktiskt vara empatisk är något som alla inte kan, men som alla förhoppningsvis kan lära sig.

Det som gör det så svårt att bota en fanatiker är det faktum att fanatikern är övertygad om att hen för en god kamp. Hen drivs av en önskan att skapa en bättre värld och är ytterst angelägen om att alla som inte delar hens värderingar behöver öppna sina ögon och upptäcka den verklighet som för fanatikern är sanningen. Att få andra ser samma sanning är självklart inget bevis på att fanatikern skulle ha fel. Felet ligger istället hos alla andra, även om de råkar vara i majoritet. Känns resonemanget igen? Jag tänkte väl det.