Att läsa för nöje och avslappning är livsnödvändigt för mig, men jag tycker också väldigt mycket om att läsa böcker som jag lär mig saker av. Att leva av Yu Hua är en sådan bok, som också har blivit en riktigt bra film regisserad av Zhang Yimou. Faktiskt var det filmen jag såg först och jag lärde mig saker både av den och av boken.
I Att leva får vi stifta bekantskap med den gamle mannen Fugui, som sedan fungerar som berättare och delar med sig av sitt många gånger tragiska liv. Fugui spelar som ung bort familjens förmögenhet, men i det Kina som skapas är det kanske bättre att inte äga något. Han är inledningsvis elak och våldsam mot frun Jiazhen, men blir som fattig en bättre man. Paret får två barn, en dotter och en son och bor i ett litet hus på mark de förr ägde, men nu arrenderar. En period tvingar Jiazhens far henne att flytta hem, då han anser att hennes nya, fattiga liv är under dotterns värdighet.
I det nya Kina går allt emot familjen, förutom under en kort period då folkkommunen står för maten. Det kommer jag ihåg från filmen och då skymtar faktiskt lyckan. När byns alla djur är slaktade är det dock svält som väntar. Det absurda i att förstöra allas grytor, för att de ska äga tillsammans och dela lika, men sedan lämna dem åt sitt öde, utan grytor och stekpannor, då maten tar slut berör mig.
Historien tar oss med från det att Fugui är ung och nygift. Via barnen, dottern Fengxia, som är vacker och duktig, men både döv och stum och sonen Youqing, som är bra på att springa och älskar sina får och så slutligen barnbarnet Kugen. En familjeskildring och en historisk skildring att drabbas av helt klart och en bok jag varmt rekommenderar.