Idag skriver jag på Kulturkollo om Gunnela Björks biografi om Kata Dalström med titeln Kata Dalström: Agitatorn som gick sin egen väg. Hon är en av många kvinnor som arbetade för allmän och lika rösträtt i Sverige. Många av dem har varit och är fortfarande ganska bortglömda, men flera börjar bli aktuella igen.
Barbro Hedvall skriver till exempel om rösträttskampen i sin bok Vår rättmätiga plats, som är en utmärkt genomgång av den svenska kampen för kvinnors rösträtt, men även blickar ut i världen. Ulrika Knutsson har skrivit om några av de aktiva kvinnorna i sin bok Kvinnor på gränsen till genombrott, som jag läst delar av och gärna vill läsa i sin helhet. Två av dem Ada Nilsson och Kerstin Hesselgren, har förärats egna biografier de senaste åren. Barrikaden valde mig: Ada Nilsson läkare i kvinnokampen av Kristina Lundgren och Kerstin Hesselgren: den gränsöverskridande politikern av Renée Frangeur. Just Kerstin Hesselgren har intresserat mig länge och 1998 (om jag inte minns fel) skrev jag en c-uppsats i historia om hennes politiska karriär med fokus på invalet i första kammaren. I Knutssons bok finns hon dock bara med i periferin. Mer tid ägnas åt till exempel Elin Wägner, Elisabeth Tamm och Siri Derkert.
Mer nutida och om kvinnors kamp för makt är Fanny Härgestams Det här är vår tid , Tina Thunanders Resa i Sharialand, samt Tillsammans är vi starka av Leymah Gbowee. Om jag inte redan gett mig själv så många läsutmaningar, skulle jag utmanat mig att läsa mer sakprosa.
Kommentarer är stängda.