Jag har lyssnat på Allt du kan se när du saktar ner av Haemin Sunim på kvällarna när jag haft svårt att sova. Något som borde varit ett utmärkt val, med tanke på att Sunims budskap är att livet ska levas långsammare. Det är bara det att jag i alla fall inledningsvis blev sjukt provocerad av allt prat om att omfamna motgångar och inte låta sig stressas av saker som stressar. Så lätt att säga och så svårt att göra.
Hemin Sunim är zen-buddhist från Sydkorea och Allt du kan se när du saktar ner har blivit en megasuccé. Nu lyssnade jag på den, men kanske borde jag läst istället, då illustrationerna kanske hade bidragit till att jag upplevt texten på ett annat sätt. Då hade jag också kunnat stanna vid det som faktiskt kändes vettigt och funderat ett tag.
Visst inser jag att jag borde ta till mig mer av det Sunim säger, att jag definitivt tillhör målgruppen, men jag känner mest som Helena, när hon ryter till på Kulturkollo, att självhjälpsböcker som denna sätter orimligt mycket fokus på individen och allt för lite på samhället. Det blev bättre efter ett tag, det måste jag tillstå och Sunim har helt klart en hel del klokt att säga. Däremot har jag svårt att se hur jag skulle bli mindre stressad av att äta långsamt och tugga ordentligt. Men ja, visst måste jag försöka att leva livet långsammare.
Jag vill inte helt avfärda Haemin Sunim. Han har kunskaper som jag behöver. Däremot var det ingen hit att lyssna på Allt du kan se när du saktar ner för att försöka just sakta ner. Jag borde som sagt läst istället.
Den här ska jag läsa. I svartskrift. Zen-buddhism är intressant. Tack för tipset
Det borde som sagt jag också. Gillar förresten uttrycket svartskrift. Nytt för mig.